Cape Town Cops (2013)

Sårskorpor spricker i solskenet

Det förflutna kanske är förlåtet, åtminstone på papperet. Men finns kvar där ändå och bildar en bakgrund, ger tänkbara förklaringsmodeller och orsakssamband till det som tilldrar sig i ”Cape Town Cops”. Efter sanningskommissioner och andra försök att lämna vad som hänt i historien bakom sig, finns ändå spåren av apartheidtiden i Sydafrika kvar. Konstigt vore väl annars.

Nu ska några poliser utreda några brutala kvinnomord i det nya Sydafrika. Av de två som i huvudsak ska sköta uppdraget är den ene svart och den andre vit. Men förvänta er ingen konventionell buddy cop movie. Det blir inte mycket skämtande mellan skjutningarna à la ”Dödligt vapen”, även om man kan tycka att upprinnelsen har sina likheter. Den vite (Orlando Bloom) är en omvittnat strulig herre, åtminstone den mest synligt oorganiserade i duon. Med ett sabbat äktenskap bakom sig och en problematisk relation till sin son, samt snabbt etablerad som specialist på tillfälliga förhållanden. Som i ’en natt räcker’ ungefär. Hans kollega (Forest Whitaker) är mer proper och definitivt mer behärskad men, vilket också snabbt etablerats, bär sin egna djupa trauman bakom sig.

Med sig ut på fältet har de också den till synes genomtrevlige men i de här tuffare sammanhangen oprövade kollegan Dan, vars fru lider av cancer men som inte gett upp den kampen än. Vad som inleds med något åtminstone i filmsammanhang så konventionellt som en mördarjakt utvecklar sig till något mer komplicerat och infekterat. Det kommer att handla om korruption. Om kontrollen över knarkhandel. Och ytterligare komponenter som övergår de här härdade utredarnas värsta föraningar.

Nej, det blir inte så mycket tid för lättsamt käbbel och gnabbande i jakten på - ja, vad man nu egentligen är ute efter. Solen steker över Sydafrika, men atmosfären är mörk och mättad, för att inte säga ödesmättad. Reella actionpartier och våldsutbrott interpunkterar den här metodiska thrillern, som dock aldrig glömmer bort att fortsätta referera till en tidigare lång era i landets historia. Det blir aldrig någon riktigt rak och enkel intrig där vi kan förvänta oss ett okomplicerat lyckligt slut. Ambitionerna är högre satta än så, men samtidigt avtar ibland känslan för realism och ribban sätts kanske lite högre än vad utformningen egentligen kan leverera.

Helt spårar det aldrig ur, och framför allt fortsätter filmen att engagera och kännas. Bloom gör sitt bästa för att vi ska glömma Legolas och andra av hans tidigare mer polerade karaktärer. Snarare är det kanske hans försök att göra något liknande det Leonardo Dicaprio föresatte sig i ”Blood Diamond” för några år sedan. En europeiskättad sydafrikan med sammansatt personlighet, kluven men ändå av omständigheterna tvingad att välja väg och ta ställning. Han förefaller inte själv har varit en del av det gamla systemet och den vita överhögheten, men de dragen finns i hans släktband. Mörkt? Sade jag det? Ja, ljuset är förrädiskt och filmen impregneras av närmast noiriska drag. Knappast en blivande klassiker, men rejäl, jordnära och inte överdrivet publikfriande i alla avseenden. Någonstans på slutsträckan har de mest överraskande uppslagen tagit slut och vi kan ana lite alltför tydligt ungefär vart allt ska ta vägen. Men Whitaker och Bloom fyller sina karaktärer med kött och blod och fler än en dimension. Och filmen själv är trots allt flerdimensionell även om den inte är fullödig i allt den företar sig.

© Johan Lindahl
2016-12-27

Originaltitel: Zulu
Frankrike/Sydafrika, 2013
Regi: Jérôme Salle
Med: Orlando Bloom, Forest Whitaker, Conrad Kemp, Inge Beckmann, Tinarie van Wyk Loots, Regardt van den Bergh, Randall Majiet, Patrick Lyster, Joelle Kayembe, Tanya van Graan, Danny Keogh, Denise Newman

Genre: Drama, Kriminalfilm, Thriller
Teman: Apartheid

Ingår i följande teman

Sök