Panic Room (2002)
En spännande besvikelse
Lyssna på det är konceptet: nyskilda Meg Altman (Foster) och hennes dotter Sarah (Stewart) flyttar med hjälp av exmakens pengar in i ett stort hus i New York. Bland bonusarna finns ett "panikrum", ett litet armerat lönnrum dit ingen kan bryta sig in och dit man kan ta sin tillflykt i stunder av ofrid. Inte oväntat kommer detta rum till pass förr än de anar, när trenne män bryter sig in i huset på jakt efter gömda pengar. Via monitorer kan de se inkräktarna som grälar inbördes medan de försöker lura, hota och bryta sig in till dem. Eftersom de inte känt någon brådska att koppla in den separata telefonen i panikrummet är det upp till Meg och Sarah att hitta på andra sätt att få kontakt med yttervärlden eller på annat sätt klara upp situationen, eftersom de knappast litar på att de kommer få lämna huset levande om de öppnar ståldörren. Till problemen adderas extra element, som Sarahs diabetes.
De tre bovarna har olika egenskaper och motiv. En är egentligen inte elak, utan har hamnat i en situation där han måste utnyttja sina kunskaper på ett brottsligt vis. En är girig och ganska dum. En bär skidmask och är dräggig och livsfarlig och blir förstås snarare ett problem än tillgång.
Det är liksom som en våldsam Hitchcock-rulle, eller kanske snarare som en "Ensam Hemma" för vuxna.
Det här låter ... inte som David Fincher. Möjligen skulle det kunna vara inledningen på en Fincher-film som sedan tar en drastiskt oväntad vändning, ger sig ut i outforskade marker och vänder upp och ner på begreppen. Så blir det inte. Eller så kunde filmen genom förstummande visuella lösningar höjt sig över det enkla konceptet, där bilderna utgjort en egen film, nästan oberoende av historien. Det sker inte heller riktigt, även om det främst i början bjuds på en del ögongodis i form av imponerande åkningar.
"Panic Room" är spännande, inget snack om saken. Den är stundtals gravt spännande till och med, och dessutom välspelad och relativt påhittig. Den har sina logiska luckor; eller snarare kan man säga att karaktärernas logik uppvisar en del luckor, vilket man antingen kan acceptera hos pressade människor eller haka upp sig på. Sannolikheten tar en del stryk, samtidigt som många detaljer höjer sig över det standardmässiga, vilket gör att slutintrycket blir lite svajigt. Personligen köper jag konceptet och händelserna i stort, men det hindrar inte att jag känner mig lite besviken.
Visst, det är ingen tvekan om att Fincher här medvetet gjort något helt annat än de raffinerade och genomsmarta filmer vi är vana vid. Helt tydligt har han bestämt sig för att göra en ren och enkel thriller, som inte väcker nya tankar eller provocerar. Men att plötsligt sänka ambitionsnivån flera snäpp är faktiskt inte helt lyckat om man kan räkna mästerverk som "Fight Club" och "Seven" till sin resume. Även "The Game", som är mer lättsam och ytlig, stoltserar ju med ett riktigt smart manus. Det här är snarast i nivå med den relativt ordinära "Alien 3". Ok, Fincher, gör en ren thriller, men gör den då antingen helt perfekt eller på annat sätt anmärkningsvärd. Du har liksom försatt dig i en sitiuation där man som tittare tycker sig ha rätt att kräva det. Varför finns det detaljer att reta sig på, och var finns det där extra, det som man kommer tala om efteråt? Försvara dig, eller skynda på med nästa mästerverk!
Vill man ha en svettig biostund är "Panic Room" helt klart att rekommendera men glöm förslagsvis vems namn som står efter regissör. Kanske är det här ett mellanjobb mellan de filmer han brinner för, kanske blev den inte som han tänkte sig, i vilket fall är den överraskande ospeciell. Jag är rädd för att det jag främst kommer minnas från "Panic Room" är förtexterna och Fosters urringade linne.
------
Trivia:
Andrew Kevin Walker, som bland annat skrivit Seven, har en liten miniroll som sömnig granne.
© Anders Lindahl
2002-04-09
Originaltitel: Panic Room
USA, 2002
Regi: David Fincher
Med: Jodie Foster, Kristen Stewart, Forest Whitaker, Jared Leto, Dwight Yoakam, Patrick Bauchau
Genre: Thriller
Svensk biopremiär: 2002-04-12
