Where to Invade Next (2015)

Godmodig krigsförklaring

Michael Moore. Back in action. Han är på gott tumör den här gången. Det är på något sätt utgångspunkten. Inte så behärskat folkilsken och genuint illamående som i framförallt ”Fahrenheit 9/11”. Mannen tar upp allvarliga frågor, ja. Men han är ute efter lösningar, att finna förebilder och goda exempel att ta efter. Särskilt första timmen är han pojkaktigt klurig och nästan konstant småleende. Efterhand tillåter han sig lite mer påtagligt allvar, andningspauser och djuplodande frågeställningar. Jämlikhet, hälsovård och utbildning är löpande röda trådar i den här senaste dokumentären från den kontroversielle och omdiskuterade dokumentärfilmaren, kanske världens mest kända i sitt gebit.

Premissen är att den högsta militärledningen USA kört fast i sina ambitioner för världsherravälde och därför inbjudit honom till ett hemligt möte. Ja, det är en av Moores fiktionaliserade stridslister i hans speciella form av dokumentärmakande. Vi vet att det är en skröna, ett narrativt grepp för honom att sätta igång sin story. Var ska det invaderas nästa gång och varför?

Mr Moore ger sig ut på turné, främst i Europa. Därifrån ska han helt sonika knycka de bästa idéerna och ta dem med sig tillbaka till det krisande hemlandet. Så vart åker han? Några nordiska länder ska vi väl ändå räkna med kallt, eller? Jo. Men Sverige är inte ett av dem. Vi nämns i förbigående men inte mer den här gången. Däremot Finland, landet som utvecklats till den ständiga vinnaren på skolområdet. De som numera - år efter år efter år - utses till världens ledande land i det pedagogiska fostrandet av det unga släktet. Och hemligheten? Inga läxor och mer lek! De unga skola söka sin lycka och inspireras mer än pressas till framgång. Så framstår det här i alla fall.

Jo, Moore hymlar inte med att han den här gången faktiskt är ute efter att skönmåla och plocka fram det positiva i de platser han besöker. Han komplicerar inte alltför mycket utan rusar oförtrutet vidare i akt och mening att inspirera mer än något annat. Norge får beröm för sin kriminalvård, där det uttryckligen inte handlar om att straffa utan att rehabilitera. Deras konstruktiva sätt att hantera landssorgen efter Breiviks terrordåd 2011 kontrasteras mot USA:s reaktion efter 9/11.

Tyskland hyllas för sättet att behandla sina arbetare och besätta företagens styrelser med representanter från verkstadsgolven. Liksom inte minst hur man hanterat Förintelsen och dess arv, eller arvssynd som Moore kallar den. Det är inget som glöms bort utan som skolungdomarna där får med sig i bagaget och kanske gör dem till bättre människor? Detta jämförs med det regissören ser som bristande erkännande av amerikanska synder som lynchningarna i södern - och slaveriet.

Italienarna, de vet hur man lever och får de anställda att må bra. I praktiken sju-åtta veckors betald semester per år är mer än vad de flesta amerikaner ens skulle kunna drömma om, utom i någon science fiction-sättning. Dessutom sägs de ha mer sex. Jo, de ser ju alltid ut precis som om de har varit inbegripna i passionerad älskog, funderar filmmakaren. Fransmännen verkar också hemma på det sistnämnda området och då inte minst vad gäller den exemplariska, emotionellt förankrade sexualundervisningen i skolan. Samma skola där de serveras en kulinarisk meny som ligger miltals över standarden i USA. Visst! Här tillspetsas det frejdigt och ogenerat. Men det är ofta såväl underhållande som upplysande och just inspirerande.

Jo, stora delar av Europa framstår här som rena paradiset. Vilket vi förstår av tonläget att det är en renodling och förenkling. Men Moore får mycket sagt ändå under de förutsättningarna. I processen skymtar också fram att mycket av det som fungerar och kan vara fina föredömen faktiskt har sitt ursprung i den amerikanska traditionen. Det kan kategoriseras under sådant som göms undan i det förlovade landets eget departement för borttappade effekter, konstaterar han.

Islänningarna är ena riktiga monster när det gäller jämlikhet mellan könen, får vi också reda på här. De var ju först med en kvinnlig president, inte minst. Dessutom visste de att handskas med korrupta bankirer efter den stora finanskraschen 2008. Dessa monetära missdådare blev rätteligen lagförda och åtalade - till skillnad från i, just det, Förenta Staterna. Den lilla avstickaren från Europa går till Nordafrika och närmare bestämt Tunisien där även jämlikheten framhålls. Kampen för kvinnliga rättigheter ska ha varit ovanligt framgångsrik efter samhällsomvälvningen i och med den arabiska våren.

Sammantaget är det en av en framgångsrik filmares mer tempostarka och engagerande exkursioner. En film som ledigt blandar ett lätt handlag med en hel del allvar i botten. Om han skulle omvända några av sina gamla belackare med det här är kanske tveksamt, men vi som satt värde på hans tidigare utflykter kan definitivt göra det här också. Keep on rocking in the free world, liksom.

© Johan Lindahl
2016-10-22

Originaltitel: Where to Invade Next
USA, 2015
Regi: Michael Moore
Med: Michael Moore

Genre: Dokumentär
Svensk biopremiär: 2016-04-15
Hemmabio: 2016-08-15

Sök