Stand By Me (1986)

"What the hell is Goofy?"

4 russin

Slutet av 1950-talet är en nästan mytisk tid i Stephen Kings värld. Många är de unga King-karaktärer som, likt författaren själv, balanserat på randen mellan barndom och ungdom under denna era. Som grabbarna i "Stand by me", filmen som visade att det gick att göra en framgångsrik Kingfilm som respekterade både förlagan och karaktärerna. Att Rob Reiner, vid den här tiden mest känd som skådespelare och regissören till "Spinal Tap", skulle vara den som visade vägen var knappast någon självklarhet, men så blev det. I förbifarten grundades filmbolaget Castle Rock Entertainment, döpt efter småstaden i både denna berättelse och bland annat Cujo.

Ben E Kings låt, som gett namn åt filmen och inleder den i värdig instrumentalversion, fick också ett nyuppsving här och det är väl inte för mycket sagt att filmen planterade den i det allmänna medvetandet för gott. Betydelsen här är lojalitet och vänskap snarare än kärlek, men det fungerar fint.

Det är inte skräck, något som förvånade många när det begav sig. Här är det verklighetsdrama och pragmatisk nostalgi som gäller, i en fin men svordomsspäckad skildring av vänskap och händelser som för en lite längre från barndomens trygghet. Dialogen är lika rättframt krass som ogenerat lojal.

- Seriously, so you think I'm weird?
- Yeah, but so what, everybody's weird.

Långnovellen (från "Different Seasons", samma samling som gav oss "Apt Pupil" och "Shawshank Redemption") heter rätt och slätt "The Body" ("Höstgärning", på svenska), och det är just ett lik som drar igång äventyret. Närmare bestämt det efter unge Ray Browers, vars kvarlevor har siktats vid järnvägsspåret ute i obygden av ett par lokala unga hårdingar. En av dem är storebror till Vern som råkar höra deras nervösa överläggningar och i sin tur berättar för sitt gäng; en kvartett av 'losers' (som föreskuggar förlorargänget i Kings skräckepos "Det", vilka i sin tur känns som den solklara förebilden för gänget i nutida succén "Stranger Things").

Killarna bestämmer sig för att vara de som hittar kvarlevorna och kanske blir hjältar på kuppen. De hittar på sina alibin för föräldrarna, i den mån det ens behövs, och inleder gångmarschen redan samma kväll. Ganska snart inser de att ingen tagit med sig matsäck ...

Berättelsen saknar knappast komiska inslag men är en i grunden allvarlig och rörande historia om vänskap mellan några killar som inte har det så himla lätt i livet, och som ömsom hånar varandra å det grövsta på vänners vis, ömsom lyfter upp och tröstar varandra. Gordie (Wheaton), filmens jag, vill bli författare och känner sig osynlig hemma efter att fotbollsspelande superbrorsan just dött i en bilolycka och reducerat hans föräldrar till håglösa spöken. Chris är den okrönte ledaren, tillika medlem av en illa sedd familj i stan. Relationen mellan dessa två känns nästan som en inspiration till "Good Will Hunting" ibland. För mig kommer Chris alltid vara den tidigt hädangångne River Phoenix definierande roll. På samma sätt som Corey Feldman, en levande definition på det misslyckade steget mellan barndomskarriär och vuxenkarriär, alltid kommer vara Teddy, den mentalt instabile sonen till en far som en gång på fyllan brännmärkt honom för livet. Sist i gänget på alla vis har vi Vern, som får rätt mycket diss även av sina vänner. Jerry O'Connell gick vidare till att bli semihunk i bland annat "Jordan, rättsläkare" medan Wil Wheaton relativt snart hittade nästa berömmelse i "Star Trek: The Next Generation".

Bland de äldre ungdomarna sticker förstås Kiefer Sutherland ut som Ace, småstadens halvt psykopatiska skräck och en person som de givetvis kommer konfrontera i en av filmens viktigare scener. Gordies storebror spelas i flashbacks fint av John Cusack.

Det är en film där de vuxna är bifigurer eller statister. En film om en tid och situation där allt är upp till barnen själva och ingen trygg auktoritet kommer träda emellan om det urartar. En vardagsnära pendang till berättelser som Flugornas herre, kunde man nästan säga. Allvaret överskuggar alltmer äventyret och vid målet för färden blir det särskilt tydligt. Det är coming-of-age i dess mest självklara och starka form.

Rob Reiner fångar allt detta på ett mycket fint sätt. Det är rättframt och fritt från nydanande stilgrepp. Utöver 'titelspåret' hörs många golden oldies på reseradion och sätter naturligt tidsandan. Richard Dreyfuss gör berättarrösten (och syns i prolog och epilog i rollen som vuxen Gordie) så att flera av de kloka och roliga iakttagelserna kan överföras ordagranna till vita duken. En av Gordies berättelser som bakats in i långnovellen har också fått plats i filmen: den om en pajätartävling som går äckligt överstyr. Den andra bonusnovellen lämpar sig inte lika väl för att inkluderas på samma vis.

Många repliker sätter sig på minnet, i all sin enkelhet.

- Two for flinching.
- I'm gonna dodge it, Gordie.
- Pez. Cherry flavour Pez.
- No Ace, just you.

Blodiglar, vargar i natten. Utflykten har sina kusliga sidor, hur långt borta från skräckgenren vi än är. Mest spännande är väl broscenen. Tålmodigt uppbyggd och klassiskt spännande. Slutet är både starkt och lite snöpligt, troget berättelsen men med en intressant rockad bland karaktärerna. Ett tilltag som rentav gjorde det hela ännu bättre, tyckte även vi som besviket sett så många Kingberättelser fördummas på duken och i Garths odödliga ord i "Wayne's World II" fruktade förändring.

Det är en lika ärlig som vemodig film om barndom, vänskap och, tja, livet. Och det var en av de första filmerna som fick oss "constant readers" (som King kallar sina trogna läsare) att nicka både stolt och instämmande när det i eftertexterna stod "baserad på berättelsen av Stephen King".

© Anders Lindahl
2016-09-29



Originaltitel: Stand By Me
USA, 1986
Regi: Rob Reiner
Med: Wil Wheaton, River Phoenix, Corey Feldman, Jerry O'Connell, Kiefer Sutherland, John Cusack, Richard Dreyfuss

Genre: Drama
Teman: Stephen King på vita duken


Ingår i följande teman


Stephen King på vita duken





     

Dela |