Snowden (2016)

Nervig nutidshistoria

Mer subtil med åren - det är sant. Men allt är relativt. Oliver Stone som regissör har definitivt blivit lite mer nedtonad och kanske ’nyktrare’, under 2000-talet. På gott och ont. Vi kan sakna en dynamik och explosivitet som var så framträdande framför allt i hans tidigaste filmer. De senaste dryga tio årens produktion har strängt taget inte varit hans starkaste period, men han har ändå fortsatt vara habil, om än med en lägre produktionstakt och ett lugnare tempo - som man kan förvänta sig av en man i pensionsåldern? För några år sedan släppte han dock ifrån sig den lilla skrönan ”Savages” där tempot och ultravåldsfaktorn var mer uppskruvade än på mycket länge. Jag gillar den, på något möjligen inte hundraprocentigt försvarbart sätt, men den är definitivt inte för alla smaker.

Nu är han tillbaka på det lite mer patos-orienterade spåret igen. Det handlar om ett aktuellt ämne och samtidigt har processen att färdigställa filmen uppenbarligen tagit sin tid. Det talades om en premiär redan i slutet av förra året, men den sköts fram efterhand och först nu i september 2016 blev det alltså dags. Det sammanföll med en del relaterade händelser runtom i världen, som ett fokus på just övervakningssamhället och huvudpersonen Edward Snowdens nådeansökan till det hemland han inte sett på några år. Det är ju faktiskt inte mer än tre år sedan, påminns jag om nu, som storyn sprack upp och nådde resten av världen. En värld som till stor del har kämpat med att försöka förstå vad det egentligen var som avslöjades av den här läckan som från ett hotellrum i Hongkong förklarade för en grupp utvalda journalister hur omfattande den amerikanska övervakningen egentligen är.

Det är ju inte lätt. Att förstå hur hur mycket kontroll det egentligen finns. Hur mycket av det vi gör, inte minst på nätet, som kollas av någon, någonstans. Vilket vi vet om men inte kanske orkar bry oss om så mycket som vi borde? Filmen gör ett allvarligt försök att reda ut just detta. Hur mycket det är och hur viktigt det kan vara, även om det fortfarande är svårt att greppa. Om regissören blivit lite lugnare och mer städad i sitt bildspråk så är berättartekniken här ändå lite lagom avancerad med en växling mellan två tidsplan - som dock inte är överdrivet förvirrande. Vi möter först en visselblåsare på väg att blåsa i visslan och mycket noga med sina säkerhetsscheman kring hur avslöjandet ska presenteras. Lite paranoid kan han verka, men efter att jag fått bakgrunden serverad under två timmar blir det mer begripligt, om det inte var det redan innan. Det är ju inte paranoia om de verkligen är ute efter dig, eller?

Sedan rullas det upp. Hur en ung och relativt konservativ kille med en stark vilja att tjäna sitt land först försöker sig på en militär karriär, men faller ur på grund av sina fysiska tillkortakommanden. Men det finns ju andra sätt att tjäna - såväl staten som stålar - får han veta. Och in i CIA:s korridorer bär det. Där blir han snabbt en protegé för en hög chef (Rhys Ifans) på grund av sin omvittnat övergenomsnittliga förmåga att hacka, programmera och analysera. Längs vägen snappar han upp korridorskvaller och berättelser om hur systemet kan fungera, inte minst från en misantropisk mentor som spelas av en ständigt cigarettbolmande Nicolas Cage. Under tiden träffar han också sin flickvän. Och i filmen framhävs skillnaderna mellan dem som ett levande exempel på hur motsatser attraheras av varandra. Han, den där tillbakadragne lite socialt osmidige killen med konservativa tankegångar. Kontra den mer liberala och levnadsglada Lindsey, en tjej med artistiska ambitioner och förkärlek för fotografering i alla lägen. De är olika, men verkar gilla olika. Och kemin finns där mellan en lätt sammanbiten men sympatisk Joseph Gordon-Levitt och Shailene Woodley som den bubbligare bruden som tar fram okända sidor hos honom.

Men det blir inte lätt. Filmen handlar till stor del även om hur man får ett förhållande att hålla under påfrestningar. Den personliga vinkeln på storyn som krävs för att allt inte bara ska handla om hur tekniken har blivit ett hot, om den nu har blivit det? Vi har en chans att själva ta ställning till hur allvarligt det här förhållandet egentligen är. Hur oroade ska vi rimligtvis vara? Och jag skulle i vissa avseenden vilja kalla filmen pedagogisk. Mer så än rent predikande. Huvudpersonen är en noggrann herre, samvetsgrann och angelägen om att allting, vart han än kommer, ska gå rätt till. Han vill inte sätta någon i klistret. Men hans egen ständiga nyfikenhet på hur allt i grunden fungerar och vad hans egna program används till, leder honom mer och mer till att ifrågasätta det han sysslar med och det hans land gör bakom stängda dörrar.

Det kan tyckas tungt att ta sig igenom. Filmen kanske saknar explosivitet, men följer en jämn rytm där egentligen någonting alltid händer och det finns en kärna, ett driv framåt mot målet. Något i tonen, just den här rytmen och de allvarliga frågor som ställs får mig att tänka på ”Syriana” som kom för tiotalet år sedan. Av Stones tidigare filmer är det kanske ”W”, om president George W Bush som är närmast att jämföra med. Men den var ännu mer städad och avskalad i sitt bildspråk än det här. För med jämna mellanrum får vi ändå en dos åtminstone halvhallucinogena sekvenser mitt i allt, inte minst när Snowden slåss mot sina egna fysiska begränsningar och ibland drabbas av epileptiska anfall.

Det handlar också om offer. De som Snowden själv tycker sig tvingad till, inte minst. Han har ju ändå en ganska lyckad karriär och tjänar bra i de uppdrag han åtar sig, oftast som inhyrd konsult men där hans arbete ändå utförs för något av de stora säkerhetsorganens räkning. Det som ledde till hans gradvisa uppvaknande och ett gnagande samvete över konsekvenserna av att trycka på knappar och skriva kod. Drönarprogrammet. Inblickarna i människors privatliv. Möjligheter att manipulera och utpressa även oskyldiga medborgare världen över. Som en löpande politisk kommentar genom filmen framställs också hur han blir besviken på först sina egna konservativa förebilder men sedan även på efterföljaren Obama, vars politik i det här sammanhanget inte tycks skilja sig så mycket från det som tidigare setts. Glimtar av hur storpolitikens företrädare i USA har reagerat på vad han har gjort kommer in mot slutet. Vi hör exempelvis en viss Donald Trump som hastigast dyka upp med en fras om att avrättning kunde vara ett alternativ för den här landsförrädaren.

Om det inte är en fullkomlig film, så är den ändå rejäl, riktigt ambitiös och tar sig själv och sin publik på allvar. I det stora hela övertygar den. Om man förväntar sig en thriller byggd på verkliga händelser blir man förmodligen besviken. De inslagen finns, men mest är det ett drama. Nerven finns ändå där med jämna mellanrum, även om regissören undviker att förhöja spänningsnivån med alltför många rent hitchcockska knep. Överhuvudtaget är berättandet behärskat, men funktionellt. I sina bästa stunder suggestivt, i andra med ett personligt tilltal och fokus på vad tvivlen och pressen gör för ett förhållande. Och - så ackompanjeras eftertexterna av en ny låt från ingen mindre än Peter Gabriel. Bara en sådan sak måste ju nämnas i förbifarten också.

Kommer det här om några månader att framstå som en av årets absolut bästa filmer? Det vet jag inte än, men jag ser ändå potentialen att det blir en av de mer värdefulla och välbehövliga som släppts under detta förvirrade år.

© Johan Lindahl
2016-09-28

Originaltitel: Snowden
Frankrike/Tyskland/USA, 2016
Regi: Oliver Stone
Med: Joseph Gordon-Levitt, Shailene Woodley, Melissa Leo, Zachary Quinto, Rhys Ifans, Nicolas Cage, Tom Wilkinson, Joely Richardson, Timothy Olyphant, Scott Eastwood, Keith Stanfield, Logan Marshall-Green, Ben Chaplin

Genre: Drama, Historia, Politik, Thriller
Svensk biopremiär: 2016-09-16
Hemmabio: 2017-01-16
Teman: Journalister

Ingår i följande teman

Sök