Bridget Jones's Baby (2016)

Beundransvärt bekant Bridget


Men, hon ser ju i princip ut som sig själv igen! Med tanke på bilderna som spreds häromåret där hon åtminstone verkade ha genomgått några drastiska plastikoperationer, så kort sagt, ja, vi känner igen henne. Renée Zellweger alias Bridget Jones. Väldigt viktig iakttagelse det där, eller hur?

Bridget i sig är också en karaktär som känns igen. Nu är hon av naturliga skäl några år äldre än senast och ska faktiskt fylla 43. Hon jobbar som något slags produktionsassistent på en TV-station där hennes väninna/kollega är programledare. Bridget är fortfarande singel och lockas av sagda väninna med på en festival med lera och boende i tält som bonus. Där smäller det. Inte planerat, men så kan det gå. En tillgänglig och attraktiv herre (för många igenkänd som doktor McDreamy i ”Grey’s Anatomy”) väntar i sin yurt (eller vad de nu kallade sovinrättningarna) och så tillbringar hon en natt där. Alltmedan väninnan snurrar runt i en stor gummiboll och välter bajamajor ihop med en tydligen mycket känd sångare, som jag själv inte kände igen och som Bridget med väninna själva inte heller känner igen till att börja med. Vilket verkar vara ett av filmens små inside-skämt i förbifarten.

Skämt. Skämt. Skämt. Ja det här konceptet lever ju på att leverera så många sådana som möjligt och samtidigt processa fram ett fungerande drama som vi även blir berörda av. Hela känsloskalan ska med. Och liksom tidigare - i alla fall i den första filmen - så lyckas de ganska bra med det. Eller rentav mycket bra. Jag är lite ’på stängslet’ om det här 'bara' är en i allmänhet bra romantisk komedi eller en riktigt bra. Jag funderar lite till. De flesta skämten slår an i alla fall. Många träffar klockrent, medan andra verkar lite beräknande och kanske för förväntade och självklara i sammanhanget. Men mycket kommer att handla om det triangeldrama som uppstår när en gammal bekant dyker upp. Ingen mindre än Mr Darcy från fordom dagar. Mannen som hon nästan men inte riktigt någonsin fått till det med. Den strikte, men rättrådige advokaten som vill rädda världen och helst Bridget också men nu befinner sig i ett äktenskap på annat håll. Eller, hur stabilt är det? Redan titeln skvallrar om att här kommer något att inträffa som vi tidigare inte sett i Bridgets värld. I alla fall inte för henne själv. En liten graviditet. Och som sagt ett triangeldrama, eftersom det inte är fullständigt glasklart vem som egentligen är fadern.

Det rullar på. Filmen har ett flöde. Många i biroller gör precis vad de behöver göra, och då inte minst Emma Thompson som den lakoniska, mycket luttrade och kallt kommenterande gynekologen. Ett slags motpol till Robin Williams rollfigur i ”Nio månader” om ni kommer ihåg honom. ”Battlestar Galactica”-James Callis får sina roliga stunder i rampljuset som den i sammanhanget obligatoriska gaykompisen. Vi ser Bridgets strävsamma föräldrar som bjuder på sedvanlig brittisk distingerad pensionärscrazymentalitet. Den här allmänt bekanta brittiska kufiskheten och driften med beteendemönster är någonting som den här trilogin skämt bort oss med och som inte tappat styrka här. Filmen har väl sina perioder där den svajar en smula och tenderar att dra sina pinsamheter till gränsen för det påfrestande, men det är väl en del av poängerna, eller? De två timmarna går i alla fall påfallande fort. De rätta knapparna trycks på. De efterfrågade reaktionerna i biosalongen verkar de också lyckas med att locka fram, att döma av den publik jag själv och min fru såg filmen med. Och idén att vi ska hållas på halster av frågan om vem som egentligen är farsan, vem hon ska välja till slut och hur filmens grundstämning ska lyckas balansera de här behoven, det är också skickligt genomfört.

Vid sidan av så verkar filmen också vilja få fram ett litet budskap om gammelmedias värde och behovet av att söka allvar och inte bara klämma fram lättköpta tittarsuccéer. En form av generationskamp tilldrar sig i TV-studion när ett nytt kvalitetssäkrarteam av yngre snitt tar över kontrollen och tvingar fram nya attityder i kampen för företagets överlevnad. Det är inte en helt originell intrigingrediens i det medielandskap vi ser nu, men i stort sett så tenderar jag att uppskatta den när den kommer. Där som vid flera andra inslag i filmen kan man skönja en viss övertydlighet. Och det här är en film som absolut faller in i kategorin publikfrieri på bred front. Men det är potent publikfrieri med möjlig livsförlängande faktor inbyggd.

Slutlig dom: Ja, en i det stora hela riktigt bra romantisk komedi. Kanske främst för oss som inte är purunga längre, men ändock.

© Johan Lindahl
2016-09-25

Originaltitel: Bridget Jones's Baby
Irland/Storbritannien/Frankrike/USA, 2016
Regi: Sharon Maguire
Med: Renée Zellweger, Colin Firth, Patrick Dempsey, Gemma Jones, Jim Broadbent, Sally Phillips, Shirley Henderson, Sarah Solemani, Joanna Scanlan, Neil Pearson, Patrick Malahide, James Callis, Ed Sheeran, Emma Thompson, Kate O'Flynn

Genre: Komedi, Romantik
Svensk biopremiär: 2016-09-16
Hemmabio: 2017-02-06

Relaterat: Bridget Jones dagbok (2001)

Sök