Secret in Their Eyes (2015)
Tänkvärd thriller i två tidsplan
För ett antal år sedan fick det argentinska originalet en hel del uppmärksamhet, inte minst på grund av sin Oscar-statyett för bästa film på utländskt språk. En väldigt speciell historia med en definitivt egen karaktär. För övrigt en film som jag ibland känner att det är dags att se om, på grund av sin ovanligt intrikata handling och sitt genuina tungsinne kombinerat med en mörkbetsad humor. Liksom en upplösning som dröjer sig kvar i minnet. När nu Hollywood ger sig på att återbruka handlingen kan man förvänta sig en del förändringar. Så blir det också.
Liksom originalet utspelas handlingen i två tidsplan. Det första under 2002 och det andra 13 år senare med Los Angeles som bas. Det som framförallt betonas när det gäller bakgrunden till dramat som utspelas, är hur viktig terrorjakten - eller snarare terroristjakten - var i USA i början av det här innevarande millenniet. Jakten på en mördare hindras, eller åtminstone kompliceras av prioriteringarna att komma åt så kallade sovande celler i ett land där nerverna är på helspänn och myndigheterna känner en skyldighet att slå till fortare än kvickt när något misstänkt uppdagas. Inte minst i anslutning till moskéer i storstäderna. Nu är det aktuella mordfallet mycket speciellt eftersom det är dottern till en anställd på ett slags handplockad polisenhet som hittats död i en container. En container nära just en moské. Ett hårt slag för den drabbade modern Jessica, spelad av Julia Roberts i en nedtonad och deglamouriserat vardaglig roll. Hennes kollega Ray (Chiwetel Ejiofor från ”Children of Men” och ”12 Years a Slave”) tar sig an uppgiften även om det egentligen inte är hans bord. Han blir besatt av att lösa fallet och sätta fast den skyldige. Något som fortfarande inte lyckats 13 år senare, inser vi på grund av återkommande växlingar mellan de två tidsplanen redan i filmens inledningsfas.
Uppenbar från början är också spänningen mellan den envise utredaren Ray och kollegan Claire (Nicole Kidman) som innehar en chefsposition och som han inte kan låta bli att flirta med. Dock utan den framgång han skulle önska. Så, liksom i originalet finns här ett sidospår om obesvarad eller i alla fall komplicerad kontorsromans. Men kanske framför allt handlar det om att fixera sig och bli besatt av något. Vad den här amerikanska upplagan lyckas med att få fram är det vemodiga och grådystra, det konstant lite sorgliga från originalet. Liksom en ständigt lurande hotfullhet och en underliggande diskussion om vad lagen tillåter och om vilka friheter människor själva tar sig, likt exempelvis thrillern ”Prisoners” av Dennis Villeneuve häromåret. Att filmen lyckats behålla mycket av det vi känner igen från förlagan verkar både till dess för- och nackdel. Det blir en habil detektivrysare byggt på en ganska solid grund och - det ska sägas - med väl kalibrerade skådespelarinsatser, inte minst från Ejiofor. Men det är också ett ohjälpligt faktum att originalet spökar i bakgrunden och det går aldrig att helt frigöra sig från jämförelserna. Svårigheten med att följa två tidsplan parallellt är också på gott och ont. Det gäller att hänga med i vilken av tidszonerna vi befinner oss, men samtidigt bli lite lagom lurade. I stort sett används greppet ändå på ett fungerande sätt.
Ja, det mesta fungerar utan att vara sensationellt. Med paralleller och parafraser som gör att man påminns om till exempel att den argentinska filmen innehöll en dramatisk sekvens som utspelade sig på en fotbollsmatch, framför allt i korridorerna och läktarna kring arenan. Motsvarande nyckelscen här tar plats under en basebollmatch. Vad annars? Den argentinska filmen tilldrog sig delvis under den rådande diktaturen under 1970-talet, medan vi här alltså påminns om ett nationellt stämningsläge åren efter 9/11. Men framför allt handlar det om tre personer mitt i ett långvarigt trauma som för dem både närmare varandra och längre ifrån.
© Johan Lindahl2016-09-15