Djungelboken (2016)
Nyversion med pondus
Live action-remakes av Disneyklassiker är det nya. Nästa år kommer till exempel "Skönheten och odjuret" i nytappning. Det kan bli lite halvdant, som "Maleficent", eller riktigt bra, som här. Jon "Iron Man" Favreau har med stor ambition tagit sig an "Djungelboken" i en påkostad version med pratande och samtidigt realistiskt ut seende djur i en fotorealistisk digital djungel.
Historien är i allt väsentligt den gamla bekanta. Pojken Mowgli, som hittats ensam i djungeln som spädbarn, har vuxit upp bland vargar och är praktiskt taget en i flocken. Visst vet de att han är en människa, som ibland "fuskar" med sina smarta trick, men de accepterar honom och av vargmannan Raksha är han lika älskad som de andra valparna. Shere Khan, jättetigern som har bittra erfarenheter av människor och 'den röda blomman' (eld) och dessutom är en elak översittare i största allmänhet, kan dock inte fördra hans närvaro, vilket leder till allvarliga konflikter och kraftmätningar.
Mowgli spelas opretentiöst och ganska övertygande av debuterande Neel Sethi. På röstfronten är det kändistätt. Berättarrösten tillhör (förutom Ben Kingsley) Bagheera, pantern som en gång hittade honom och som tryggt portionerar ut bakgrund och information. Idris Elba osar aggressiv pondus som Khan. När Mowgli skickas till människorna för att skydda freden och hans liv hamnat han under dramatiska former på avvägar och träffar ingen mindre än Bill Murray, som förstås inte förnekar sig i rollen som Baloo. I Mowglis möte med björnen, som raskt lejer den smarta främlingen för att samla svåråtkomlig honung, tar den inledningsvis ganska sobra filmen en sväng mot ljusare komik, och kommer sedan företa en lyckad balansgång mellan munterhet och allvar.
Baloo avråder från planen att gå till människobyn, åtminstone tills hans gamle vän Bagheera får honom att förstå situationens allvar. Han sjunger till och med 'The bare necessities', "känd från julafton"-låten som senare också tolkas om och blir ett smäktande instrumentalt tema. Ett lyckat potpurri har han kokat ihop, Favreau, med stor respekt för både Kiplings roman och den tecknade filmen (vilken jag själv inte rankar bland Disneys allra största). Likheterna med "Lejonkungen", en annan Disneyklassiker, känns för övrigt väldigt påfallande. Ungen i exil bland muntra varelser medan situationen på hemmaplan urartar. Och skenande bufflar.
Det är gräsligt snyggt (fotat av Bill Pope!), ståtligt, stämningsfullt och ömsom kusligt, ömsom gulligt. Scenerna i aptemplet är synnerligen mäktiga, rentav med vissa Moria-vibbar. Kung Louie själv är smått skräckinjagande i sin storhet, med sjungande röst av Christopher Walker - som också bokstavligen sjunger. (Det inplanterade skämtet med en "cowbell" går nog de flesta förbi, dock).
Det här är inte ett fulländat mästerverk. Kaa, med röst av Scarlett Johansson, känns underutnyttjad. Slutstriden blandar spänning med det lite krystade. Men det är en häftig och imponerande uppdatering och eftertexterna är fantastiska.
© Anders Lindahl
2016-09-02
Tack till Disney för recensionsexemplar
DVD / Blu-ray
Bakomfilmen i extramaterialet är en typisk men intressant historia där de inte gör någon hemlighet av att bluescreen använts synnerligen frikostigt. Eller att nya Disneychefen lejde Jon, som inledningsvis var skeptisk. De försöker helt enkelt inte skapa en saga om filmen utan berätta tonvis med saker om hur de gjorde den. Intressant, om man tycker sådant är intressant. Vilket det är.
Originaltitel: The Jungle Book
USA, 2016
Regi: Jon Favreau
Genre: Äventyr
Svensk biopremiär: 2016-04-13
Hemmabio: 2016-09-05
Relaterat: Djungelboken (1967)
