The Others (2001)
Ruskigt och bra
Ett problem med att se mycket film är att man nästan aldrig kan se en film helt och hållet för vad den är. Alltid ska en massa andra filmer göra sig påminda, och scener som egentligen borde fylla en med häpnad fyller istället ens huvud med andra filmtitlar. Efteråt, när man diskuterar vad man sett, blir det namedropping istället för att man pratar om just det man sett.
The Others är, i den andan, inte riktigt en ny "The Haunting" - vilket jag länge trodde och hoppades - utan istället något som mera liknar ... (se efter spoilervarningen)
Nya skräckfilmer vågar i regel inte vara "bara" skräckfilmer. Antingen häver man in effekter, gömmer sig bakom ett ironiskt leende eller gör sig mån om att filmen ska twista och överraska och överlista tittaren. Robert Wise mästerverk "The Haunting", den bergstopp mot vilken alla lågmälda och oblodiga rysare siktar, behöver inget av detta. Den är inte enkel, men den är vad den synes vara och fungerar, i brist på ett bättre ord, perfekt. Min teori är att Amenábar nyss hade avnjutit både denna och Henry James långnovell "Skruvens vridning" innan han började plita ner manuset till "The Others". Sedan försåg han sig på senare filmer, vilket ledde till att han kände behovet av att Göra Något Mer, vilket tyvärr gjorde filmen lite mindre i mina ögon.
Grace (Kidman) och hennes två barn bor i en sliten gammal herrgård där gardinerna måste hållas fördragna och dörrarna låsta för att barnen inte ska drabbas av de plågor som starkt solljus skulle åsamka dem. Grace försöker uppfostra de små liven i de dunkla kamrarna och hävdar envist att pappa snart kommer tillbaka trots att andra världskriget sedan länge är över och de inte hört ett ord om honom från fronten. I filmens början kommer en skara tjänare till huset, för att ersätta den svekfulla stab som nyss flytt huset utan förklaring. Det framgår tidigt att huset har sina nycker, men Grace - starkt troende och med ett svar från bibeln på alla frågor - vägrar länge tro på dotterns historier om att det finns Andra i huset. Spöken stämmer inte in i hennes världsbild.
Tids nog blir hon dock övertygad, och både hon och vi blir rejält skraja på kuppen. Det mesta är dock fortfarande höljt i dunkel, och oron som svävar över nästan varje scen är nog för att göra "The Others" sevärd. Ljud, vinklar, ljus, tonfall och minspel samarbetar till att göra en riktigt obehagligt, njutbart rädd nästan hela tiden, förutsatt att man fångas av stämningen. Blicken sveper över bioduken letande efter små detaljer samtidigt som man uppmärksamt lyssnar efter viskningar och knakanden. Allt andas kvalitet. Det är välspelat som attan: Kidman är som så ofta toppen, men allra mest imponerar Alakina Mann i debutrollen som dottern Anne - en stark och intressant karaktär som hon tolkar suveränt.
Hushållerskan Bertha (tryggt spelad av Fionnula Flanagan) behärskar nästan hela filmen igenom tydliga impulser att förklara ett och annat som Grace borde känna till, men inte är redo att veta än. Så, enligt de regler vi börjar vänja oss vid, fungerar The Others som en klassisk spökis fram tills att den vrider och vänder på oss, på karaktärerna och på våra förväntningar. Det är här en femma blir en fyra.
Halv spoilervarning
Det är bra gjort, genomarbetat och genomtänkt, och även när twistfasen inträder finns allvaret och känslorna kvar. Det är, som många kommer påpeka, en hel del "Sjätte Sinnet" över det hela, men precis som jag först avfärdade "Sjätte Sinnet" som en "Jacob's Ladder"-kopia och sedan omvärderade den, så är The Others en egen film som står tryggt på de proverbiala egna benen. Man kan dock hylla exakt samma saker i alla de tre nämnda filmerna: allvaret, smartheten och ambitionen.
Tråkigt ändå, att Amenábar känner behovet av att twista. Hur bra man än gör det, är det oftast ett säkert sätt att förta lite av magin. Det faktum att filmer alltid är skrivna och strukturerade gör sig extra påmint när det känns "för smart", och det kan, som här, döda stämningen lite, iallafall för mig. Jag tycker The Others fungerar bäst dessförinnan, som ren rysare. En ny "The Haunting" blir det alltså inte, men det är nästan skönt. På sätt och viss vill jag ha kvar de där onåbara filmerna, som ingen riktigt kan klå.
© Anders Lindahl2002-02-15