The Path (2016)
Spännande och nyanserat om sektlivet
Allt är inte så himla enkelt här i världen. Svart eller vitt? Varför gör folk saker? Hur väljer man sin livsväg? I ”The Path”, sannolikt en av årets bästa dramaserier, producerad av amerikanska Hulu och i Sverige visad av HBO Nordic, möter vi en så kallad sekt. Frågan om hur man ska definiera en sådan har aldrig varit helt glasklar. Men det handlar ju ofta om ett speciellt trossystem som kan verka stängt och oåtkomligt för de utomstående. Dessutom med högre eller mindre grad av kontroll av medlemmarna. En del föds in i sammanhanget medan andra går med frivilligt. Vad är hemligheten?
The Meyerists kallas gruppen i det här fallet. De uppvisar likheter med (det vi tillåts känna till om) scientologin men även andra grupper som kanske inte är lika profilerade och framförallt inte lika kändistäta. Bilden av dem är ganska nyanserad. Och det är väl vad som krävs för att göra någonting intressant i dramaväg om en sådan här grupp. Att ta element som vi kan känna igen från verkligheten och blanda ihop dem. Och visa på människorna som är mitt i det. Den här gruppen gör nämligen en hel del som åtminstone på ytan ser ut att hjälpa andra människor som inte har någon riktig ordning på sina liv. De kan hjälpa till vid katastrofer och försöka få drogmissbrukare och prostituerade att räta ut sina liv. Men kontrollen finns där, de mystiska inslagen vars relevans vi kan sväva i starka tvivelsmål om. Den starka fixeringen vid ledare och bristen på någon verklig demokrati likaså. ”The Path” etablerar tidigt den bilden. Det är en mycket liten grupp som har något verkligt inflytande över vilken riktning rörelsen ska ta. Och även inom den lilla gruppen pågår en maktkamp.
Förutsättningarna är ungefär följande: någonstans på norra amerikanska östkusten har de sitt centrum på ett avspärrat område där många av dem lever, håller sina möten och genomgår terapier i olika former. Ett viktigt andligt centrum har grundats i Peru, där rörelsens verklige ledare och grundare sägs hålla till för att ta reda på de sista stegen i den väg mot himlen rörelsen ser framför sig. Hans inofficiella efterträdare eller ståthållare på plats i USA är dock medveten om att sanningen inte riktigt är den som presenteras för medlemmarna i stort. Tiden är knapp eftersom man ser framför sig en kommande apokalyps - som i så många andra trosföreställningar - och deras egen väg till frälsning bygger på en uppenbarelse som måste fullbordas innan allt är över.
Familjesammanhållningen är viktig. Upproriskhet mot sektens regelsystem är, enkelt uttryckt, ingenting som uppmuntras. Barn och ungdomar växer upp med en annan uppsättning lagar och förhållningsorder att följa än sina jämnåriga utanför rörelsen. Men kommer alla att klara av det utan problem? Nej, naturligtvis inte. Inte heller i den vuxna världen är det så enkelt att få allting att fungera och lojaliteten att blomstra. En av de mer prominenta medlemmarna, i ett strategiskt äktenskap med en av de mest inflytelserika kvinnorna i gruppen, börjar tvivla sedan en avhoppare från rörelsen börjat göda honom med information som får världsbilden att skaka. Samtidigt ser den tillförordnade ledaren möjligheter att gå ut mer offentligt och göra PR för verksamheten, parallellt med att en FBI-agent börjar nysta i deras förehavanden.
Det finns många ingredienser här som kan användas lite hur som helst. Det kunde ha blivit klyschspäckat och såpa-aktigt, men det här känns som potent dramatiskt berättande i de allra flesta avseenden. Vad är upprinnelsen till hela rörelsens existens? Är det droginducerade hallucinationer som är grunden för alltihop? Det är några av de frågor som väcks under vägens gång. Men ingenting verkar vara helt enkelt självklart där heller. Vad som är uppenbart är ledarskiktets förmåga att övertyga de flesta medlemmar om det riktiga i det liv de har valt. Serien håller en konsekvent ton, vilket mynnar ut i ett serialiserat drama med vissa thrillerinslag. Suggestiva drag finns där, en stigande spänning inte minst med hjälp av genomtänkt ljudläggning och musikalisk inramning. Men de detaljerna tränger sig inte på utan fyller sin funktion i marginalen och hjälper till att förstärka det som redan är bra, som inte minst de välskrivna dialogerna och övertygelsen hos de personer som skildras, oavsett vad de tycker och tror.
Hugh Dancy (från serien ”Hannibal” och mycket annat) är en kluven figur och inte så enkel att reda ut men han är en ledare som gör allt för att uppfylla den rollen. Aaron Paul från ”Breaking Bad” spelar den ledaren närstående tvivlaren, vars världsbild börjar luckras upp. Hans fru Sarah (Michelle Monaghan) är en kvinna som verkligen tillhör rörelsens societet, nästan motsvarande adel, med en väldigt stark symbolisk roll och definitivt inte angelägen om att ifrågasätta grundvalarna för meyerismen. Detta medan deras son uppvaktas av en ’utanför sekten’-tjej på sin skola och konfronteras med andra synsätt - vilket inte oväntat bidrar till osäkerheten och spänningarna inom familjen.
Ren realism? Njae, kanske inte fullständigt självklart ändå. Den här serien ger utrymme för en mystisk, esoterisk dimension vars substans inte är helt klarlagd. Vad är sant och inte, egentligen? Finns ljuset? Öppenheten i serien bidrar till spänningen och lockar till att se fortsättningen. Som jag hoppas dyker upp någon gång nästa år.
© Johan Lindahl2016-09-17