Kvinnan i guld (2015)
Rättrådigt och respektingivande om jakten på det stulna konstverket
Rättegångsdrama. David mot Goliat. Nazister. Helen Mirren i huvudrollen. Vad kan gå fel? Inte så mycket egentligen. Och filmen ”Kvinnan i guld” förvaltar sina pund i stort sett väl.
Maria är på sin ålders höst. Hon driver en liten butik i Kalifornien och tänker kanske inte mer än hon måste på det förflutna ett halvt sekel tillbaka i tiden. Kanske är det systerns död som sätter igång processen som driver den här berättelsen. För övrigt byggt på verkliga händelser, enligt utsago. En gång flydde hon från Österrike. Kvar blev flera familjemedlemmar och -klenoder. Det handlar bland annat om ett porträtt som sedermera hamnat i ett av Wiens mest renommerade muséer. Kan hon få tillbaka det?
En ung advokat ur familjens vänkrets engageras för att ta sig an fallet, som inte många ser som ett fall överhuvudtaget. Det blir heller ingen enkel resa på något sätt. Österrikiska myndigheter och olika instanser motsätter sig försöken att ändra på sakernas tillstånd. Dessutom väcks minnen till liv. Minnen som vi möter i tillbakablickar, i vissa stycken mer spännande än det som tilldrar sig i det senare tidsplanet. En välbeställd judisk familj i societeten håller till i en sofistikerad storstad, en metropol där höjden av civilisation ska råda, men allting förändras drastiskt. Efter nazisternas maktövertagande i Tyskland och deras inte alltför motståndsväckande annektering av Österrike är familjen främlingar i sin egen hemstad. Och det blir bara värre, som vi sett skildras i så många forum förut med andra världskriget och förintelsen som fokus.
”Kvinnan i guld” är rent filmmässigt en konservativt konstruerad film, med en klassiskt utformad intrig och väl uträknade växlingar mellan dået och nuet. Här finns inget revolutionerande i sammansättningen eller några extremt överraskande inslag. Men den funkar, liksom. Helen Mirren är som vanligt Helen Mirren och växlar mellan det melankoliska, det lätt uppeldade, det excentriska (som är starkt betonat) och det putslustiga. Kanske lika imponerande är dock Tatiana Maslany (hon som spelar alla klonerna i scifi-serien ”Orphan Black”) i rollen som den yngre upplagan av Maria. Ryan Reynolds är polerad och väluppfostrad, men får efterhand visa fler nyanser och lyckas förmedla bilden av en ung ambitiös man som försöker balansera sina yrkesambitioner med familjelivet, men är beredd att ta risker när han väl blir passionerat engagerad i något. Daniel Brühl som numera poppar upp lite överallt, är diskret durkdriven som en ung österrikisk journalist och allierad med Marias nyfunna mission.
Veteranerna Charles Dance och Jonathan Pryce är inte oväntat respektingivande, men bara med i några få scener var. I stort en ståtlig, elegant och även respektingivande film med gripande inslag, lite förutsägbar utveckling men så väl hopsömmad att den oftast väcker de reaktioner den tänker sig göra.
© Johan Lindahl2016-08-20