Everly (2014)
Slagsmål, sadister och Salma
Salma är ju alltid Salma. Och det räcker en bit. Den här gången kämpande för sitt liv och sin splittrade familj under en vildsint julenatt i något som antagligen ska föreställa USA, men spelats in i Serbien och Holland. Hon är Everly, troligen kidnappad och förvandlad till något slags personlig ägodel för en hårdför japansk maffiaboss vid namn Taiko. Instängd i en lägenhet under ett par år har hon ändå lyckats med bedriften att ange honom åt en potentiellt hederlig polis i en miljö där även den kåren i stort synes vara under de kriminellas kontroll.
Olyckligtvis har bossen insett faktum och är nu
väldigt angelägen att se henne död och begraven. Så även den dotter som hon inte sett sedan bortrövandet. För att ta den här rövarhistorien på fullt allvar så… Ja, jag vet inte vad som krävs. Ge upp i det avseendet. Everly borde ha varit avsomnad flera gånger om redan under den första kvarten och det blir inte lättare efter det. Men underskatta aldrig vad argan list, en stark livsvilja, familjekärlek och en dos klassisk bonnröta kan bidra med i pressade lägen. Taiko tycks anlita kreti och pleti, professionella avdagatagare och andra mindre erfarna element för ändamålet. De snubblar i stort sett på varandra i korridoren, vilket inte nödvändigtvis är den mest effektiva taktiken. Och det kanske inte är meningen heller.
Det här är en påfallande våldsam historia. Ett koncentrat av människans värsta sidor i knappt 90 minuter. Bland alla de illustra karaktärerna finns en som själv kallar sig Sadisten och gör skäl för sitt namn. En imponerande samling vapen hinner också klämmas in under den korta speltiden. Men även ett allvarligt samtal med mellan mor och dotter, det vill säga mellan Everly och hennes misstrogna mor som hon heller inte sett på ett tag.
Ja, vi vet att världen är full av sexslavar och prostituerade som behandlas illa och lever i outsäglig misär. Men för djupare insikter i det ämnet får vi vända oss till någon annan film. Det här är ”Pulp Fiction”-iserad revanschfantasi med möjliga feministiska förtecken, om vi ska leta efter tänkbara underliggande budskap. Det smäller och dundrar, fäktas och fileas inom ett ganska begränsat utrymme filmen igenom. Om det kan betraktas som konst på något plan är tveksamt. Men det står sällan still heller. Och Salma är ju med. Sade jag det?
© Johan Lindahl2016-09-03