White Mischief (1987)
Dubbeltydig nostalgitripp
- Jag gillar äldre män. De har mer pengar.
Så förklarar den unga, i alla fall relativt unga Diana sitt vägval i filmens inledning för en ung Hugh Grant som vi bara ser just i denna inledning, då filmen fortfarande utspelas på engelsk mark mitt under det intensivt brinnande andra världskriget. Diana spelas å sin sida av Greta Scacchi som under en period var ett ganska hett namn (”Misstänkt för mord” mot Harrison Ford, Robert Altmans ”Spelaren” med mera), men numera främst ses i biroller här och där.
I Kenya under 1940-talet är det lite lugnare än i det regelbundet bombade London. Där huserar en kontingent kolonialister i något som kallas för Happy Valley med omnejd. När de inte roar sig med hästpolo eller andra utomhusaktiviteter så har en tämligen promiskuös och allmänt dekadent subkultur uppstått i societeten. Ganska mycket är tillåtet. Anything goes, liksom. Nästan vad som helst vill säga. Fri sex och otrohet till en viss gräns. Men det finns ju något som heter svartsjuka också. Diana kan faktiskt inte räkna med att hennes betydligt äldre och mycket riktigt förmögne make som just kommit ner till Kenya ska ta det hela med ro när hon börjar ägna betydligt mer tid tillsammans med den stiligare och notoriskt otrogne Josslyn. Eller gör han det?
Det utomäktenskapliga förhållandet blir snabbt en officiell hemlighet i den här lilla oasen av bleka blonda britter mitt i ett land de lagt under sig som ett led i sin då långa tradition av imperiell expansion. Så vad ska hända? Berättelsen som sägs ha viss verklighetsbakgrund tar inte alltid de mest förväntade vägarna så snabbt och händigt som man kan förvänta sig. Filmen tar sin tid på sig att skildra ett subsamhälle, en liten isolerad grupp som försöker hålla fast vid något som de rimligen borde inse är på väg att ta slut snart. Och egentligen är väl den skildringen av en livsstil och en utdöende kultur det mer intressanta och det troliga huvudsyftet med filmen. När illdåd uppstår (just ”Vitt illdåd” var väl någon gång i tiden den svenska titeln på filmen) och en längre rättegång tar vid är det inte själva gåtan ’whodunnit’ som är den främsta frågan att besvara.
Filmen både genomsyras av ett slags elegant brittisk ”Downton Abbey”- eller ”We’ll Meet Again”-nostalgi som vi sett förr och senare samtidigt som det förflutna skärskådas ganska obarmhärtigt. Ha kakan och äta den. Ibland fungerar det ganska bra. Är det den här typen av historia som britterna hoppas återuppväcka i och med Brexit? Konsten att hålla masken, behålla kontrollen och spela efter uppgjorda regler kan de vara ganska duktiga på. Men under den här polerade ytan kan vulkanerna sjuda ändå. Något som filmen inte på något vis hymlar med. OK, när huvudrollerna spelas av pålitliga gamla uvar som Joss Ackland och (några decennier före Tywin Lannister-giget) Charles Dance som förste häradsbetäckare, så är väl halva segern vunnen. För att inte tala om hur John Hurt mästerligt hanterar rollen som en outsider, en av allt att döma framgångsrik farmare men inte en särskilt snacksalig sådan. Men det mesta kretsar ändå kring Greta Scacchi som denna villrådiga, eller kanske mycket målmedvetna Diana. Hon, som så många andra figurer i filmen, fortsätter vara något av ett enigma oavsett hur mycket annat som blottas.
© Johan Lindahl
2016-09-17
DVD / Blu-ray
Svår att hitta i svensk upplaga, men finns i brittisk med en del extramaterial om bakgrunden till berättelsen.
Originaltitel: White Mischief
Storbritannien/USA, 1987
Regi: Michael Radford
Med: Greta Scacchi, Charles Dance, Joss Ackland, Sarah Miles, Geraldine Chaplin, Ray McAnally, Murray Head, John Hurt, Trevor Howard, Susan Fleetwood, Hugh Grant
Genre: Drama, Kriminalfilm, Mystery, Romantik
