Den laglöse (1943)
Skandalöst beige kultklassiker?
Klassiker. Eller kultklassiker. Eller… ”The Outlaw” har lyckats uppnå något slags långlivad status och ryktbarhet av ett eller annat slag, men exakt vilken vågar jag inte riktigt slå fast. Frågan är hur den har grundlagts. Kanske främst alla censurproblem den hade på sin tid. De svårigheterna hade knappast huvudsakligen med våldsnivån att göra. Det här är nämligen en ganska tam historia i sin genre. Snarast en lättsam komedi, eller vad som på senare år kommit att kallas en
bromance. Vad filmen egentligen i grunden är, är snarast ett triangeldrama där vi ser de tre legendariska figurerna Pat Garrett, Doc Holliday och den yngre förmågan Billy the Kid tävla om varandras gunst ute i den vilda västern. Närmare bestämt New Mexico, om jag uppfattade rätt. Två av dem, Doc och Pat, är gamla vänner men den senare har (åtminstone officiellt) lämnat sina laglösa vägar bakom sig och blivit småstadssheriff. In som en fnurra på tråden dyker den slugsinte spolingen Billy the Kid.
Hur är det nu? Jo, den legendariskt excentriske miljonären Howard Hughes har krediterats som regissören bakom den här skrönan. Dock med viss assistans av en i sammanhanget mer meriterad Howard, med efternamnet Hawks. Sällan har väl så många svällande stråkar klämts in i samma film. Visserligen var de legio under en period och har aldrig helt kommit ur modet, men här är de påfluget närvarande i snart sagt varje scen som ska utstråla någon grad av dramatik eller romantik. I övrigt utsätts vi för en alltmer distraherande dos kvackande ljudeffekter för att understryka de mer komiska dragen. Räkna för övrigt inte med att det här, efter våra modernare mått, skulle vara en actionfilm. Det är snarare en ardennerhäst än ett arabiskt halvblod.
Hästarna, ja. Dessa vackra hästar. Här ägnar framför allt Doc och Billy en oproportionerligt stor del av tiden åt att tjafsa om just en liten röd gullig halvponny som båda anser sig vara den rättmätige ägaren till. De blir aldrig hälften så engagerade och passionerade i det svartsjukedrama som faktiskt uppstår kring en kvinna av kött och blod. Just det, den legendariska fröken Rio, spelad av Jane Russell, som i och med detta gjorde en sorts skandalsuccé. Upprördheten i sig ska främst utgå från den för sin tid djärva urringning som hon ofta bär. Men den som väntar sig något för oss direkt stötande får gå härifrån besviken. Med tanke på hur mycket av efterhandspubliciteten och filmens eftermäle som handlat om just Russell, är det påfallande hur mycket av ett bihang hon blir i den här kraftmätningen mellan de tre legendariska herrarna. Männen, myterna, missdådarna. Sa jag något om bromans? Eller finns det något djupare här än så? Det roligaste de vet är att rida in i solnedgången på jakt efter nästa utmaning. Pat Garrett är alltså den som försökt stadga sig i en mer etablerad position och framstår mer eller mindre som en träbock med hög töntfaktor. Billy the Kid framtonar också han som en torrboll. Det var kanske inte meningen, men… Coolast är Walter Hustons porträtt av den åldrande laglöse legendaren Holliday.
I jämförelse med andra samtida storverk i genren framstår egentligen hela filmen som åldrad. Den har sin egen rostiga charm och definitivt gråa visuella tinningar. Någon direkt spänning uppstår dock egentligen inte förrän i ett ganska sent skede. De föregivet upprörande dragen är alltså i våra ögon nästan obefintliga och den dramatiska kurvan är ofta onödigt platt. Varför filmen ska ses (om den ska det) handlar möjligen mer om dess ryktbarhet och kanske kuriosavärde snarare än ett konstnärligt värde. Den har sina ögonblick, men känns ofärdig och kantstött.
Trivia: I boken ”Censored Hollywood” av Frank Miller från 1994 återges en del av problemen kring produktionen av filmen. Några av censurmyndighetens invändningar berodde på att den berömde brottslingen Billy the Kid inte får riktigt vad han förtjänar, lagligt sett. En annan konfliktorsak ska just ha varit kamerans förtjusning i Jane Russells byst och urringning. Portioner av replikföringen ansågs också alltför provocerande av den (av filmbolagen tillsatta) amerikanska biografbyrå som bestämde var gränserna skulle dras för att inte hela den lönsamma filmindustrin skulle stigmatiseras och styras av utomstående krafter. Som ofta var fallet ändrades flera detaljer i manus under processen och produktionen blev rejält utdragen innan filmen till slut släpptes.
Miller har förresten tillägnat boken till sin farbror eller morbror Philip, som tydligen såg ”Den laglöse” 28 gånger under 1940-talet ’och inte tycks ha tagit skada av det’. Hur han däremot undvek att bli utled av den överexponeringen är den fråga jag framförallt ställer mig. Men det var bevisligen en annan tid, med andra valmöjligheter och förväntningarna anpassade därefter.
© Johan Lindahl2016-11-29