A Walk Among the Tombstones (2014)
Gatsmart thriller av den gamla skolan
Old school. Det kan man säga både om Liam Neesons rolllfigur och om filmen som helhet. En av de där varianterna på modern
film noir som var vanligare på nittiotalet än de senaste, säg, 15 åren. Tilläggas kan att filmen utspelas 1999 och vissa referenser görs till den då frekvent förekommande rädslan för att våra kära persondatorer och delikata digitala system i allmänhet skulle bryta ihop vid millennieskiftet, som ett litet preludium till världens undergång.
Privatdeckaren spelad av Neeson är inte överförtjust i sådana här nymodigheter i alla fall. Om han kan undvika datorer och mobiltelefoner så gör han det. Han drar inte pistolen oftare än nödvändigt heller efter en upplevelse som gjorde att han både lämnade sitt tidigare kneg som polis och dessutom avslutade sitt förhållande med alkohol. Här finns också återkommande hänvisningar till och besök på Anonyma alkoholister-möten. Något fast i tillvaron för en man som annars helst håller sig för sig själv. En
loner, en sådan här lite avig
strong silent type som åtar sig uppdrag på samhällets skuggsida.
Nej, jag sa inte att det här var en helt nyskapande historia. Det är snarast en gammaldags gnetig kriminalstory om en sliten och desillusionerad privatsnok som får makabra mordfall att lösa. Här börjar det med en drogdistributör som fått sin fru kidnappad och mördad. Motvilligt dras den före detta polisen in i fallet och skaffar sig i processen en sidekick i form av en ung svart gatsmart kille.
Psykopater som rövar bort kvinnor är heller ingenting nytt. Och de här grabbarna, en duo vars identiteter vi i alla fall på ytan ganska snabbt blir varse, är verkligen inga trevliga typer. Men vilken är deras motivation egentligen? Och vilka är deras måltavlor, hur väljer de ut sina offer? Där lyckas filmen i alla fall i någon mån hitta sin egen väg och välja att följa lite oväntade allianser.
I det stora hela är det inte är något märkvärdigt, en på bokförlaga byggd kriminalhistoria. En bister Liam Neeson i huvudrollen är ju inte heller helt ovanligt, men det här ska inte förväxlas med ”Taken”. Tempot är betydligt lägre. Jakten på de skyldiga till outsägliga förbrytelser är densamma men metodiken annorlunda och betoningen berättarmässigt en annan.
Dov atmosfär. Regntunga skyar. Mycket mörker och en lagom portion storstadsdepression. En aning avväpnande humor mitt i fördärvet. Men inte så att det blir ansträngt glättigt där det inte borde vara det. Inga leenden tillåts bli alltför oanständigt breda i det här trots allt mindre uppbyggliga sällskapet.
© Johan Lindahl2016-09-03