Open Your Eyes (1997)

"Jag hatar att drömma"

Trots att jag är en stor beundrare av Cameron Crowe har jag gjort uppoffringen att vänta med att se "Vanilla Sky" för att med öppna ögon (haha!) kunna se och bedöma föregångaren. Det är spanjoren Amenabar som gjort originalet, och det är inte så dumt.

Snygge Cesar får skörda de bittra frukterna av sitt kvinnotjusande när en avlagd flamma beslutar sig för att lära honom en läxa, genom att krascha bilen de båda sitter i. Det kommer lite otajmat, eftersom Cesar nyss blivit rejält kär i Maria (Cruz) som lite otippat (eftersom det här är film) inte kan handskas med hans nya och vanställda ansikte, vilket inte ens de bästa läkarna kan göra mycket åt efter kraschen.

Cesar är på botten, och i flashforwards (eller är resten flashbacks från dessa scener?) får vi veta att han också sitter på en sluten psykiatrisk anstalt, där en vänlig psykolog försöker ta reda på varför han dödat en person.

Berättelsen hoppar fram och tillbaka i tiden, men även mellan olika verkligheter. Stackars Cesars liv är inte helt konstant. Gränsen mellan dröm och vakenhet är svår att avgöra, och det framgår tydligt att han antingen är galen eller att en rejäl överraskning lurar någonstans strax före eftertexterna.

Jag dristar mig till att utnämna Amenabar till Spaniens egen M. Night Shyamalan. Här, och i exempelvis "The Others", finns samma drag av förkärlek för det fiffiga, smarta historieberättandet som ibland har drag av upphottade Twilight Zone-avsnitt men som höjs av bra dialog, bra skådespeleri och framförallt stämning. Svepande stråkar, snyggt foto, bra skådespeleri. Det är ett egentligen självklart men numera nästan lite ovanligt sätt att se på film, där manuset ska vara smart och framförandet uppslukande, vilket jag helt och hållet uppmuntrar. Klassisk Hollywood-film helt enkelt, även om den här kommer från Spanien.

Fast det traditionella är inte bara av godo, för egentligen finns det inte något som är nytt i "Open Your Eyes". Här samlas "Total Recall", tv-serien "Cold Lazarus" och lite "Quiet Earth" med många flera till sammanträde, utbyter idéer med varandra och bygger något nästan eget. Nästan. För precis som Cesar i filmen tycker jag väldigt ofta att jag varit här förut, och till skillnad från i en deja vu-upplevelse kan jag skönja slutet.

Visst är det fascinerande och otäckt att följa pusslets väg från enstaka utströdda bitar till färdig och märklig bild. Cesar kan inte vara säker på någonting; när allt verkar vara som bäst är han orolig och ofta med rätta. Amenabar gillar att skrämmas och vet precis hur man placerar ut rätt antal effektiva scener som verkligen får en att känna sig illa till mods och /eller hoppa till. Men när jag väl sett det hela och vet hur det slutar känner jag ingen egentlig önskan att se om filmen, eller att reflektera över vad som menas. Det finns överraskningar här, men inga djupare hemligheter, inget som verkligen sätter igång tankarna.

Det som fungerar bäst är istället det helt normala, det "verkliga" eller det som kunde ha varit det. Cesars möte med Sofia, sött och charmigt, hans bitterhet och ynklighet efter olyckan, då han blivit den man tycker synd om istället för den man vill vara. Relationen till bästa kompisen Pelayo som också är kär i Maria (och såg henne först!). Här, snarare än i smartheten, känns "Open Your Eyes" riktigt bra.

Som vanligt hos de här filmerna, de som spelar på osäkerheten över vad som är verkligt, måste jag avsluta recensionen med att framhäva den bästa av dem alla: "Jacobs inferno" (Jacob's Ladder). "Open Your Eyes" spelar inte i den serien, men den håller ihop på sitt lite långsökta vis och den är ganska spännande. Tre russin för helheten, med beröm för detaljerna.

© Anders Lindahl
2002-03-14

Originaltitel: Abre los ojos
Spanien/Frankrike/Italien, 1997
Regi: Alejandro Amenabar
Med: Eduardo Noriega, Penélope Cruz, Chete Lera, Fele Martínez, Najwa Nimri

Genre: Drama, Sci-fi

Relaterat: Vanilla Sky (2001)

Sök