Anomalisa (2015)
"Sometimes there's no lesson. That's a lesson in itself."
Säga vad man vill om Charlie Kaufman men han brukar vara påhittig. Allvarlig men finurlig, lika underhållande som existentiell. Här sätter han inledningsvis en ära i det förkrossande alldagliga när vi möter Michael Stone, en resvan och livsled inspirationsföreläsare på kort besök i Cincinnati.
Stone tar taxi från flyget och checkar in på ett finare hotell med ungefär samma entusiasm som Bill Murray i "Lost in Translation". Han verkar less på allt. Alla har samma röst, nämligen Tom Noonans (själv har han David Thewlis röst). Efter ett kort samtal med frun och sonen därhemma ringer han upp en gammal flamma i stan. Det blir inget bra...
Stop-motionanimationen är dämpad och realistisk. Det är träffsäkert och småkul men vänner av ”I huvudet på John Malkovich” kan känna anledning till oro. "Var är knaset", liksom?
Även om åldersangivelsen är sju år kan det tveklöst konstateras att detta är en film för äldre tittare. Språkligt, temamässigt och visuellt - både i hur "tråkigt" det är och bitvis frispråkigt. Tänk "Up in the Air" snarare än "Fåret Shaun". Du har med största sannolikhet aldrig sett stop motion se ut och låta så här.
När Michael träffar två beundrare på hotellet märker han till sin förundran att en av dem, Lisa, har en unik röst, nämligen Jennifer Jason Leighs. Det hon säger är alldagligt och rent ut sagt ofta dumt men för honom är hon unik. En tafatt och för stop-motiongenren tämligen unikt intimt skildrad affär inleds. Men säg den lycka som ...
Härifrån blir det allt märkligare och, förstås, intressantare. Och jobbigare. Vad handlar det om?! En existentiell kris, 'bara'? Eller om förbannelsen i att vara smart och uppfatta alla andra som banala, som kopior som säger samma oinspirerade saker. Eller om ett ovanligt psykologiskt problem. Det är i alla fall fasligt fascinerande.
© Anders Lindahl2016-06-30
DVD / Blu-ray
Making-of-materialet, ägnat åt den väldiga möda som ligger bakom filmen, är fascinerande. Tydligen bygger filmen på något som kallas Fregoli-illusionen, som också gett namn åt hotellet i filmen.
De tekniska utmaningarna är också nog så intressanta. Det är härligt att se folk göra det så svårt för sig på en produktion med så begränsad kioskvältarkapacitet. En tiominutare ägnas bara åt sexscenen, och man kan förstå varför de finner detta projekt värdigt en egen minidokumentär.