The Do-Over (2016)
Sandler i sandlådan. Igen.
Bryr han sig överhuvudtaget fortfarande? Det har spekulerats i några år kring Adam Sandler och om han fortfarande har något att ge på sin front. Den front som generellt sett brukar kallas komedi. Jag har aldrig varit en stor beundrare, det ska erkännas som konsumentupplysning. Tre-fyra av hans filmer kan jag sätta mer värde på, liksom en del av de gamla sketcherna från ”Saturday Night Live” som nu ligger ett par decennier tillbaka i tiden. Men mycket annat är mycket förglömligt. Eller svårglömligt på fel sätt.
Nu har han ingått något slags avtal med Netflix om att släppa en serie filmer för dem. Den första var ”Ridiculous Six”, som jag hittills bara sett några minuter av. Jag vet i skrivande stund inte när jag kommer att avsluta det projektet. ”The Do-over” är någon form av burlesk actionkomedi om omaka par och vildsinta förvecklingar. Men är det roligt? Har han några nya idéer? Finns det något här som ingen annan gjort bättre? Rakt på sak: för varje fungerande ingrediens i filmen går det i snitt 7,75 skämt som antingen bara faller platt till marken, är smaklösa i allmänhet, smaklösa i synnerhet eller doftar ren förolämpning mot den intellektuella kapacitet man ändå hoppas ha i någon mån.
Detta är ingen upplevelse jag rekommenderar andra. Utom den riktigt hårda kärnan av sandlerianer möjligen. Det är visserligen inte han själv som anges som regissör eller manusförfattare, men hans ande svävar ändå över helheten. Kunde han då inte skapa någonting intressant ens av sin egen rollfigur? Den här figuren är ingen som jag skulle vilja tillbringa särskilt mycket tid med för egen del. Nu mer eller mindre tvingar han sin gamla skolkompis (David Spade i en onödigt otacksam nördroll) att hänga med på ett nytt liv - ungefär bokstavligen. Ett nytt liv som bara leder till fler och fler problem, inklusive livsfara. Lär de sig något av sina misstag? Tveksamt. Och har Sandler lärt sig någonting av sina tidigare misslyckanden, som trots allt kantat hans karriär på senare år? Det finns inte många med hans stjärnstatus som blivit så grundligt utskällda så många gånger om, eller gör det? Här finns, välvilligt uttryckt, något slags försök att exponera vanligt förekommande vulgär vardagsmachismo och sedan ta udden av den genom att ifrågasätta samma attityder, men - nej, det känns inte särskilt väl genomtänkt någonstans.
Det är lite synd om alla andra som dras med i fördärvet. Här staplas cameos på varandra. I varje fall räknar jag respektabla herrar som Luis Guzmán och Michael Chiklis till den kategorin. Men inser de vad de blivit en del av? Annars måste jag medge att Paula Patton (från ”Mission: Impossible - Ghost Protocol”) som spelar en av de ledande kvinnliga rollerna i detta gytter är påfallande proper och naturligt karismatisk i egen rätt. Men det hjälper inte långt, när så mycket har slagit så grundligt slint. Särskilt Sandlers egen rollfigur, som sagt. Så odrägligt oansvarig på ett oattraktivt sätt. En felspekulation i sig, i en film full av sådana. En och annan twist försöker få oss att glömma det och skapa ett emotionellt engagemang som inte känns riktigt försvarbart efter vad som kommit innan. Det räcker inte. Om inte en gruvlig
girlfight till tonerna av Madonnas ”Crazy for You” kan anses vara skäl nog att göra vågen.
© Johan Lindahl2016-06-26