One Hour Photo (2002)
Snyggt, sorgligt och lite spännande om ensamhet
Den lilla kärnfamiljen Yorkin har lämnat in sina bilder på snabbframkallningen i SavMart ända sedan sonen Jake var liten. Seymour "Sy" Parrish, som har jobbat där ännu längre, har sett honom växa upp och känner sig nästan som en del av familjen. Kanske har det en del att göra med att han själv inte har någon familj eller några vänner. Han är inte fullkomligt socialt inkompetent, men det vilar något desperat och ynkligt över honom, som förstås både är en konsekvens av hans ensamhet och ett av skälen till den. Sy tar sitt jobb på stort allvar, vilket speglas bland annat i hans voice-overs, som växlar mellan det smått triviala och det riktigt filosofiska.
Så här har det varit länge, men några händelser leder till att Sy går från att vara tragisk men harmlös till att representera ett hot. Gränsen mellan hans och kundernas liv suddas ut allt mer och han agerar därefter.
Det finns många sådana här filmer. Någon "hakar upp sig" på någon eller några andra, en bekantskap eller vänskap skulle kunna bli resultatet om huvudpersonen varit frisk i huvudet, men i de här filmerna går det alldeles för långt och oftast åt helt fel håll. "The Fan", "The Cable Guy" och så vidare. Historien är alltså inte direkt ny, även om den lyckligtvis inte följer de allra mest upptrampade stigarna och mot slutet ruvar på en del oväntade vändningar. Men om "One Hour Photo" kan placeras i en grupp, så tillhör den det övre skiktet (för övrigt räknar jag även just "Cable Guy" dit, lite otippat kanske).
Det är skickligt gjort, men utan flashiga extravaganser. Sy är den ensamme centrumpunkten i välkomponerade bilder i ofta nästan sterila miljöer. Åkningarna - det finns många av dem - känns lika naturliga som snygga. Det är berättat med ett säkert handlag, och det hela genomsyras av den där känslan av att vara på väg någonstans. Musiken samarbetar mycket bra med bilderna, och särskilt mot slutet blir det väldigt laddat och stämningsfullt.
Det är också ganska mänskligt, alltihopa. Ingen reduceras till monster - även en karaktär som Gary Coles butikschef som lutar åt att bli väl osympatisk bär på förlåtande egenskaper. Det är ett bra drama med drag av thriller, snarare än tvärtom. Den återkommande känslan är inte rädsla utan ... pinsamhet. "Nej, sluta, du går för långt. Så där kan du inte bete dig, skärp dig," tänker man plågat och hoppas att han ska uppföra sig lite mer normalt, vilket förstås går stick i stäv med principen om konflikt och konfrontation som ju filmspänning ska skapas av. Här skulle man nästan föredra ett antiklimax - Sy blir god vän med familjen, allt blir bra, eftertexter.
Att välja Robin Williams i den här rollen är väl inte så anmärkningsvärt som många anser, och det är inte heller särskilt överraskande att han klarar av den ypperligt. Visst, han har en klar tendens att hamna i mys-komiska roller, men även i dessa finns det ofta drag av Sy; den ryckiga nervositeten, osäkerheten som väcker en ofrånkomlig sympati. Ångesten, dold under ett harmlöst leende, har han också uppvisat tidigare, i "The Fisher King".
Två frågor håller spänningen vid liv; vad ska hända och varför är Sy som han är? Svaren kommer och är godkända men inte direkt genialiska. Det är snarare konsekvensen och genomförandet som gör "One Hour Photo" till något utöver de sedvanliga besatt-av-någon-annan-filmerna. Tre starka russin.
© Anders Lindahl
2002-12-06
Originaltitel: One Hour Photo
USA, 2002
Regi: Mark Romanek
Med: Robin Williams, Connie Nielsen, Michael Vartan, Dylan Smith, Eriq La Salle,, Erin Daniels, Paul H. Kim, Gary Cole
Genre: Drama, Thriller
Svensk biopremiär: 2002-11-08
