Colonia (2015)
Överdrivet och lite dumt, men spännande!
Det börjar 1973, när politiskt tumult råder i Chile. Folket demonstrerar på gatorna till stöd för den socialistiske presidenten Salvador Allende, som lockar lojalister även från andra länder. Däribland brittiska Lena och tyske Daniel, som också är ett par.
När Pinochet tar makten med en brutal kupp slås idealismen och framtidstron sönder i ett ögonblick. Allende-lojala skjuts på öppen gata och föses samman i Santiagos arena. Och en del, som Daniel, skickas till det ensligt belägna Colonia Dignidad, där en tysk lekmannapredikant driver ett eget litet totalitärt samhälle, omgärdat av dödliga fällor och elektriska stängsel. Han hjälper hemliga polisen med tortyr och mord och utvecklar även kemiska vapen åt regimen, medan de ger honom fria händer. Win-win.
Kamraterna som nyss hyllat Daniel för hans insatser går under jorden. Lena, sjukt modig som hon är, tar reda på var han hamnat och tar sig ensam dit, officiellt för att frivilligt bli en del av deras gemenskap medan hon i själva verket letar efter honom. Det är ett vågspel med stora insatser. Colonia Dignidad är ingen plats man bara lämnar om man känner att livet där inte riktigt passar.
Schäfer säger sig kunna visa vägen till Gud, men aspirerar nog själv snarare på den titeln. Invånarna delas upp i män, barn och kvinnor för att bland annat förhindra problematiska familjeband som kan konkurrera med lojaliteten gentemot kolonin. Kvinnorna jobbar på fältet och sover i en stor barack, övervakade av en stram dam som även hon när som helst kan utsättas för mästarens vrede. Männen ser vi mest när de under återkommande "manssamlingar" lydigt hånar och slår kvinnor som har "syndat". Barnen, bara pojkar såvitt filmen förtäljer, får sjunga och på andra sätt behaga Schäfer. Under lägret löper ett stort tunnelsystem med ännu värre hemligheter, men kanske också möjligheter. Fantastiskt vidrigt är det, och i allt väsentligt sant.
De älskande tu är däremot påhittade karaktärer som på klassiskt manér ska skapa närhet och engagemang, och det lustiga är att samtidigt som man genomskådar tricket så biter man på naglarna och förfasas, och beundrar dem för deras mod. Det dröjer länge innan de ens ses och Daniel låtsas under tiden att elchockerna har pajat hjärnan så att han med harmlös min kan vandra omkring och leta efter flyktvägar utan att väcka misstankar. Hur ska det gå?!
Michael Nyqvist är pösigt obehaglig som den maktfullkomlige, perverse och fullkomligt avskyvärde Schäfer. Daniel "Goodbye Lenin" Brühl är stabil. Emma "Hermione" Watson är kanon, inte minst hennes blick när hon ska låtsas vara ödmjukt foglig trots att hon är raka motsatsen. Hon kommer bli hur stor som helst. Eller låta bli, på ren princip. Det blir intressant att se hur den troligen mest begåvade i Harry Potter-trion förvaltar sitt pund.
Musiken är mäktig och gammaldags, berättandet rättframt och tydligt, bildspråket mer 80-tal än 2000-tal. Finalen kramar lite för mycket krystad spänning ur filmen, men det är svårt att värja sig. Det är ett nästan fånigt Hollywoodskt sätt att berätta om historiens dunklaste vrår men jag måste erkänna, med viss reservation, att det funkar.
© Anders Lindahl
2016-06-08
Originaltitel: Colonia
Tyskland, 2015
Regi: Florian Gallenberger
Med: Emma Watson, Daniel Brühl, Michael Nyqvist, Richenda Carey
Genre: Drama, Politik
Hemmabio: 2016-05-16
