Tale of Tales (2015)

Svårsmälta sagor för fullvuxna?

Sagor riktades från början egentligen inte till barn, har jag hört ryktas. Åtminstone inte bara till dem. Sannolikt var syftet snarare att sägner och sedelärande berättelser skulle spridas från vuxna till vuxna. Något skulle man lära sig av dem. Många av dessa berättelser har sedan successivt friserats och formulerats om för att bli mer uppbyggliga och möjligen mindre mardrömsframkallande. Men fortfarande med ett pedagogiskt värde. De uttryckliga lärdomarna från ”Tale of Tales” kan diskuteras, men eller annan sensmoral ska väl gå att nysta fram med lite god vilja. Stolthet går före fall, kanske? Svartsjuka och avund kan leda till… fall. Ta väl hand om dina barn, annars faller dina fina fasad. Det är lätt att falla, även för dem som har makt och rikedom.

”Game of Thrones ” möter Pasolini. Eller OK, kanske snarare Fellini, Scola eller någon av de där andra italienska legendarerna vars universellt omhuldade verk jag bara delvis studerat och konsumerat, men som gjort sig kända för sina, som termen brukar lyda, mustiga skrönor. Det här är i flera avseenden utstuderat sagolikt, men inte så påtagligt barnvänligt, med sin förkärlek för grymma, Grimm-ska groteskerier och fullvuxna förlustelser. Själv kommer jag att tänka på allt från ”Pans labyrint” till Tarsem Singhs ”The Fall” till… Snövit. Och sådant. Europeisk arthouse-fantasy; duger det som subgenrebestämning tillsvidare?

Berättandet är bitvis förvirrande fragmentariskt och karaktärerna påfallande kufiska i en ödesdramatisk rövarhistoria som svänger fram och tillbaka mellan svart humor och seriösare sensibiliteter. Lurendrejeri, lustar och laster är bärande inslag. Visuellt är det anslående men - av naturliga skäl - inte bara vackert. Verkligen inte. Svåra misstag begås och höga pris betalas. Intrigen (eller intrigerna) kretsar kring tre mindre kungahus i något slags medeltida miljö där regenterna brottas med sina respektive dilemman. Filmen växlar uppmärksamheten mellan dem och på något sätt ska deras öden knytas ihop. Vi får bland annat njuta av en mirakulös graviditet med vissa biverkningar. Salma Hayek äter monsterhjärta. Två äldre ensamma systrar misstas av sin härskare för att vara unga fräscha oskulder, värda att spana in närmare, med alltmer oförutsägbara följder. En excentrisk furste som vill sin dotters bästa tror sig ha kommit på en lysande idé genom att gifta bort henne med den förste som kan ge rätt svar på en naturvetenskapligt orienterad fråga. Han får anledning att ompröva sina instinkter.

Förmågan att väcka intresse för personligheterna som befolkar det fantastiska men lika ofta fruktansväckande landskapet varierar. Luften riskerar ibland att pysa ur hela spektaklet och den kyliga konstruktionen är stundtals nära att spräcka fascinationsbubblan. Men sedan rycker det upp sig igen med lite mer grovkornig Grimmighet och en typ av klassisk sagofinal, även här spetsad med syra i smeten.

© Johan Lindahl
2016-05-22

Originaltitel: Il racconto dei racconti
Italien/Frankrike/Storbritannien, 2015
Regi: Matteo Garrone
Med: Salma Hayek, Vincent Cassel, Toby Jones, John C. Reilly, Shirley Henderson, Hayley Carmichael, Bebe Cave, Stacy Martin, Christian Lees, Jonah Lees, Jessie Cave, Franco Pistoni, Guillaume Delaunay

Genre: Fantasy, Romantik, Skräck
Hemmabio: 2016-04-04

Sök