The Walking Dead, säsong 6 (2015)
Den med Hilltop och The Saviours
Om du trodde att du fattat formeln vid det här laget men också beslutat att de gör undantag för vissa favoritkaraktärer, så kommer det tidigt en rejäl käftsmäll i säsong 6 av "The Walking Dead". Den tog ...
Man klänger ändå fast vid ett "kanske var det så att ...". För det är här man något motvilligt inser att man ibland föredrar en Hollywood-räddning framför något modigt, avigt och mer Sannolikt. För de har ju redan dödat så många av sina huvudpersoner nu. Folk som gått igenom så mycket men inte fått se slutet på tunneln. Man tycker det vore nog. Man tycker att det vore läge att utdela garantier åtminstone till den försvinnande lilla skara som överlevt sedan den första, korta säsongen - det vore väl rimligt? Please ...?
Men nog antytt om en händelse i avsnitt fyra. Säsongen börjar mitt i ett farligt och ambitiöst försöka att framtidssäkra tryggheten i fristaden Alexandria. Resultatet blir delvis mer elände och inte minst de största masszombiescener serien hittills bjutt på.
Receptet är långa sjok, hela avsnitt ibland, fokuserade på en viss plats eller händelsekedja. En cliffhanger i ett avsnitt kan gå ouppföljd i nästa, då andra personer står i centrum. Kanske i en tillbakablick.
Avsnittet med Morgan och Eastman (favvoskådisen John Carroll Lynch) är ett sådant, och ett avsnitt man tar med sig som en riktigt stark film i sin egen rätt. Det kunde ha blivit konceptuellt och lite krystat men håller hela vägen och känns rent filosofiskt berikande. Splatter är liksom inte hela syftet med TWD, som är fortsatt utmanande, utmattande, konsekvent och väldigt allvarlig. Men gudarna ska veta att de kan sitt splatter också. Zombier i allsköns stadier av förfall presenteras i vämjelig och övertygande detaljrikedom. Som tittare ser man dock vid det här laget de raglande liken som ett giftigt ogräs snarare än något chockerande.
Problemen och säsongstemana är som alltid flerfaldiga. Fanatiker som vill alltings ände, en gigantisk ansamling av vandrare alldeles för nära Alexandria, ett annat samhälle där många gett upp allt i utbyte mot Trygghet, varifrån Daryl stöter på några vankelmodiga undantag. En ung kille med hämnd- och hävdelsebehov innanför den lilla stadens murar. Morgans kamp för att följa sin övertygelse i en värld där inte många andra delar den: att allt liv är värdefullt. Uppgivenhet och nagelbitarspänning med korta stunder av hopp. Eller åtminstone trots.
Och lite humor.
"A man can tell."
"The Walking Dead" har Det. Den där stillsamma musiken även i stunder av slabb. Den där konsekventa hållningen. Den där känslan av att de tålmodigt och modigt skapat något helt eget. Och om det nu skulle bjudas en Hollywood-räddning vid något tillfälle, bli inte förvånad om de i samma avsnitt kompenserar med en annan käftsmäll. För ... "Det är så det är nu ..."
Halvtidsvilan, för den som följt serien på gammaldags vis vecka för vecka, är föga avkopplande. Avsnitt åtta bygger plågsamt och med förödande vacker musik upp till en cliffhanger som ekar i huvudet. Och får en att tänka saker som: det finns "The Walking Dead" och sedan finns det alla andra serier.
Precis efter halvtid blir det kanske lite väl mycket payoff. Men spännande är det! Och jag kan ärligt unna gänget en och annan sista sekunden-räddning, särskilt som det förstås fortfarande gallras i galleriet även där man trodde att vissa hade frikort åtminstone säsongen ut.
Med detta avklarat klarnar sedan några mysterier som antytts i form av främlingar: kringliggande men hittills osedda samhällen och grupperingar av olika snitt. Kan de samexistera? Samarbeta? Ännu en situation som känns igen, men som är både dramaturgiskt och logiskt oundviklig och som de förstås ger en ny knorr på. Kul, bland annat, att se Xander Berkeley men hans underlydande Jesus (som i hans fall uttalas på amerikanskt vis) är en mer respektingivande karaktär.
När hårdingar ställs mot hårdingar gör de det beundransvärt svårt för sig. Det hör ju till att de ska lämnas utan val, de goda som tar till våld. Här känner man att det hade funnits alternativ och kraftmätningen är mer känslomässigt och moraliskt jobbig än klassiskt spännande. Att se sina hjältar döda sovande människor, om än med tårar i ögonen, är knappast upplyftande. Och det är ju en av de saker som är så bra med TWD, att den faktiskt handlar om det svåra. Temat tas längre i mötet med en respektingivande men illusionslös grupp överlevare som i en parallellserie hade kunnat vara huvudpersoner.
Maggie förändras, av kanske klyschiga men fullständigt trovärdiga skäl, och tar mer plats och ansvar. En av seriens intressantaste personer orkar inte längre med sitt ansvar, specifikt ansvaret att ständigt behöva döda för att skydda dem man bryr sig om.
Det handlar om att förändras men kanske inte kunna leva med det. Att nå sin gräns. Om kraftmätningar och konfrontationer, samtal där folk håller inne med sina bästa repliker för de är mer intresserade av att överleva än att glänsa. Och, förstås, chockartade sortier från serien, kanske mitt i en viktig replik. Det är inte effektsökeri, det är bara "så det är nu".
Men hur slutar säsongen? Kan man toppa "Terminus"? Tja, de gör ett gott försök, i ett malande avsnitt med en sista skrämmande personpresentation och sjunkande hopp. Och nu har man lite att undra över fram till i oktober. Värst av allt, man undrar inte bara om de kommer klara sig utan vad de kanske kommer tvingas bli.
© Anders Lindahl
2016-04-06
Originaltitel: The Walking Dead, Season 6
USA, 2015
Skapare/show runner: Frank Darabont
Med: Andrew Lincoln, Norman Reedus, Steven Yeun, Lauren Cohan, Chandler Riggs, Danai Gurira, Melissa McBride, Michael Cudlitz, Sonequa Martin-Green, Alanna Masterson, Josh McDermitt, Christian Serratos, Seth Gilliam, Tovah Feldshuh, Ross Marquand, m.fl
Genre: Drama, Skräck, TV-serie
Teman: The Walking Dead Zombies
Ingår i följande teman
