Room (2015)
Uttrycksfullt inom delvis begränsat utrymme
Hur var det nu egentligen? Ska inte hela den här Oscar-nominerade filmen utspelas i ett enda rum, eller? Av någon anledning har jag nästan fått det intrycket på förhand. Åtminstone fram till dess jag ser en trailer där det mesta tycks ta plats ute i det fria eller någon annanstans än i just det där redan mytomspunna lilla rummet. Tyder det på marknadsföringsmässig desperation, angelägenhet att locka mer publik genom att betona att allt absolut inte är en minimalistisk studie i mentalt sönderfall, eller ett klaustrofobiskt kammarspel med mor och son och inget annat? Nej, här ska allt finnas action och mer konventionella konfrontationer också. Så, vad är det här då egentligen? Och hur bra är ”Room”?
Jo, mycket av filmen är faktiskt lokaliserad till ett begränsat utrymme. Inledningen kan påminna om ”The Truman Show”, med sin ovilja att avslöja precis var vi är, vad som händer och varför. Förklaringarna avtäcks efterhand. ”Room” är en thriller och ett drama, ett kammarspel med spartansk spänning. Oscar-belönade Brie Larson är inte oväntat väldigt bra som den unga mamman, men Jacob Tremblay (som inte kan ha varit mer än åtta, högst nio år vid inspelningen) är även han slående inlevelsefull och ibland undrar man vem av dem som är mest huvudperson. Till stor del är det faktiskt hans perspektiv som prioriteras. Jack, i filmen nyss fyllda fem år, har växt upp i rummet och vet inte om någon annan verklighet förutom den som syns på den skraltiga TV:n de har där. Mamman försöker skydda honom från den mörka sanningen bakom deras vistelse där, men nu tycker hon att tiden kan vara mogen att lätta lite på förlåten, att han ska kunna hantera mer av mörkret och mentalt förbereda sig för det som hon ruvar på mest av allt - flykt.
Filmen bygger på en bok av Emma Donoghue, inte osannolikt inspirerad av verkliga händelser från Österrike, USA och annorstädes. Det finns inslag som balanserar på rimlighetens rand, där de logiska luckorna ligger nära, men på något sätt håller den här fascinerande, inte minst psykologiskt uppfordrande berättelsen ihop och lyfts av några enskilda extremt starka scener. Regissör Abrahamson undviker skickligt att lämna för många ledtrådar, låter lagom mycket vara outtalat och underförstått för att inte underskatta publikens egen slutledningsförmåga. Man kan ha många frågor med sig efteråt. Bilden av kidnapparen är medvetet undanglidande. Vi får inget riktigt grepp om hans personlighet och djupaste motivation, men han framstår i det ljus vi ser honom mer som patetisk än rent perverst hotfull. En gnällspik som inte bryr sig om mycket annat än sina egna problem, utan något större djup och definitivt ingen karismatisk psykopat. Psykotisk, möjligen. Hans likgiltighet inför andras vedermödor och totala brist på charm eller social interaktionsbegåvning lyser i alla fall igenom tillräckligt. Han har satt igång processen med sin snart sagt oförlåtliga gärning i det förflutna, men filmen handlar inte om honom. Det är han inte värd.
Är det framförallt en hyllning till fantasin och förmågan att skapa sin egen värld och sina egna tolkningar för att uthärda svåra situationer? Inte som ett sätt att försköna den verklighet som skildras, men kanske realistiskt i betydelsen att det efter omständigheterna kanske inte ger så många andra alternativ för dem som drabbats av… Ja, ett stulet liv, helt enkelt. Frågan om de hittar en väg ut tillbaka till världen utanför (eller ut i den för första gången) kanske borde låtas vara helt okommenterad här, men det är som sagt redan klargjort att allt inte stannar inom de där fyra väggarna. Spänningen finns där ändå, tro mig.
© Johan Lindahl
2016-04-10
Originaltitel: Room
Irland/Kanada, 2015
Regi: Lenny Abrahamson
Med: Brie Larson, Jacob Tremblay, Sean Bridgers, Wendy Crewson, Amanda Brugel, Joan Allen, Tom McCamus, Cas Anvar, William H. Macy
Genre: Drama
Svensk biopremiär: 2016-03-18
Hemmabio: 2016-08-01
