Infinitely Polar Bear (2014)
Personligt och pedagogiskt om psykisk sjukdom
Manodepressivitet. Inte att leka med. Även om man kan bli lekfull när ingen annan är det.
- Vad alla röker! Kommenterar min fru.
Just det, filmen utspelas på amerikanska östkusten, sent 1970-tal. Cam Stuart har haft en episod, ett skov, fungerar inte normalt och frun Maggie väljer att separera ett slag och tar döttrarna med sig. Sedan kräver det ekonomiska läget något radikalt. Hon drar till New York för att studera medan han blir hemmaman. Kommer han att klara av det? Kommer äktenskapet att hålla? Utmaningarna har redan varit många. Och han saknar de vanliga sociala spärrarna. Barnen får ibland fostra honom.
Cam kan vara kreativ och charmig, en fixare och ett universalsnille. Samtidigt är han högst oberäknelig och mellan varven lagom folkilsken. Han kan inte begränsa sig och göra någonting
lagom. Eller fastna i rutiner. Han ser möjligheter där andra ser problem, men tenderar att glömma bort att lösa problem som borde lösas.
Familjedynamik. Normalitet. Kämpa i motvind. Det är väl det som ”Infinitely Polar Bear” i första hand handlar om. Vem tar ansvar för vad - och för vem - egentligen? En komplicerande faktor är att Cam egentligen härstammar från en välbeställd släkt, men själv inte har kontroll över några fyllda fonder. Delvis överlever hans familj på grund av den villkorade välviljan från släkten. En välvilja som i sig begränsar friheten och självständigheten. Liksom självkänslan hos Cam, ganska uppenbart. En uppväxt med utmaningar för döttrarna Faith och Amelia, alltså. Dessutom i ett
mixed race-hushåll, med inneboende komplikationer som samhället ofta ser ut, nästan oavsett tid och plats. Är det viktigt för identiteten om man är svart eller vit eller en blandning? Även den frågan väcks.
Förutom att ge Mark Ruffalo en paradroll som dynamiske och underhållande men lika ofta frustrerande Cam, så backar Zoe Saldana upp på ett balanserat sätt. Och barnskådespelarna (i ett fall på gränsen till tonår) imponerar. ”IPB” känns ofta övertygande; en riktig berättelse om riktiga problem - och glädjeämnen. Den pressar på för uppmärksamhet utan att ta på sig mer pretentioner än den klarar av. Precis som sin protagonist har den sina påfrestande perioder, men ståtar också med pedagogiska intentioner och potential för något så föregivet fånigt och ofta underskattat som folkbildning.
© Johan Lindahl2016-05-05
Tack till Sony Pictures Home Entertainment för recensionskopia
DVD / Blu-ray
Filmen kan ses med kommentarsspår (vilket jag inte gjort). Här finns också ett segment med frågor till regissör Maya Forbes och några av skådespelarna från en filmfestival i Los Angeles. Delvis verkar det här filmprojektet för övrigt vara ett litet familjeföretag, visar det sig. Och visst är det medproducenten J. J. Abrams som är moderator i samtalet?