Jesus Christ Superstar (1973)

Svängig psykedelia med anakronistisk prägel och tidlösa frågeställningar

Det var en av de tidiga musikupplevelserna i hemmet, LP-wise… Vi hade ett exemplar av ”Jesus Christ Superstar”, originalversionen som kompositören Andrew Lloyd Webber och librettisten Tim Rice skramlade ihop när de - enligt en version jag läst någon gång - inte fick någon teaterproducent att satsa på en scenuppsättning av deras synopsis, som enligt någon legend dömdes ut som ”den sämsta idé någon någonsin haft”. Sant eller inte. Skivan blev en framgång, som ledde till ett flertal uppsättningar världen runt och så småningom även den här filmen.

Nu har den råkat visas ett par gånger i påsktid på svensk television och det var väl där jag första gången såg den, långt efter att jag stiftat bekantskap med det musikaliska innehållet. Någon scenvariant av musikalen har jag faktiskt fortfarande inte sett, men av någon anledning är jag inte en så flitig teater-, opera- eller musikalbesökare som jag kanske borde vara. Deep Purple-sångaren Ian Gillan, Murray Head och Yvonne Elliman gör ledande vokalinsatser på den gamla klassiska skivan med det solflammande omslaget, som Jesus, Judas och Maria Magdalena - i den ordningen. I filmen är de två första ersatta av Ted Neeley respektive Carl Anderson medan Elliman är kvar. Så även Barry Dennen som gör Pontius Pilatus-rollen i båda versionerna.

Flower power. Anakronism. Lagom psykedeliska inslag. ”JCS” anno domini 1973 bär tydliga spår av den tid när den spelades in, vilket ju inte är alltför långt efter att denna nu ikoniska rockopera författades och tog de första stapplande stegen mot det som skulle bli ett segertåg. Det är en historia som fortsätter berättas, återskapas och uppdateras. Utgångspunkten är inte uttryckligt kristen; dess skapare ser snarare Jesus-gestalten som en spännande rebell, en man som tror på sitt gudomliga uppdrag men tvivlar, omgiven av väldigt vanliga bräckliga efterföljare, av vilka två får mer karaktär än de övriga. Liksom i ”Kristi sista frestelse” är Judas och Maria Magdalena de mest utmejslade personligheterna i kretsen kring den karismatiske mannen från Nasaret. Judas är den som konfronterar sin ledare och ifrågasätter den riktning rörelsen har tagit för att sedan - spoiler alert, men det här bör tillhöra allmänbildningen - förråda honom för de sägenomspunna 30 silverpenningarna. Maria Magdalena är beundrarinnan och den trogna som aldrig sviker, ens när alla andra faller tillbaka inför övermakten.

Hippiekarakteristiken syns i klädstilen (som försiktigt uttryckt inte grundas i troliga arameiska/romerska modetendenser cirka år noll) och en intensiv, uttrycksfull koreografi som förstärks med effektiv klippning, snabba växlingar mellan panoramavyer och närbilder. Den medvetna oviljan att spela ut det socialrealistiska kortet märks också i detaljer som den där turistbussen till att börja med, den som kommer skumpande in i öknen och lossar en last av unga upptäckarglada människor vilka sedan blir en del av handlingen. Liksom den återkommande förekomsten av moderna skjutvapen, passerande flygplan och andra sentida skapelser. Allt det här parat med den fortfarande väldigt potenta musiken bildar i mina ögon en närvarokänsla och transcendens som faktiskt ökat för varje gång jag sett den, kanske tre gånger hittills. Det händer någonting hela tiden. Genremässigt är det varierat, ett par stycken fanns inte med från början i skivinspelningen men försvarar sin plats här. Överdrivet polerat eller inställsamt blir det aldrig. Teatraliskt är det givetvis på grund av att det är, ja, en musikal. Gesterna kan vara yviga och ansiktsuttrycken antisubtila, men det här lever. Inte minst de tre ledande rollfigurerna där framförallt Carl Anderson (1945-2004) är en lysande inkarnation av den motvillige förrädaren.

Josh Mostel dyker upp som avspänningskomik när kung Herodes prövar Jesu villighet att visa sina mirakulösa färdigheter i ett nummer som väl alltid var tänkt att injicera just lite lättsammare humor i den företrädesvis allvarsamt orienterade berättelsen. Annars är det temperamentet och tryckvågen av uppvällande och motstridiga känslor från de berörda personerna som bär fram filmen. Kanadensiske regissören Norman Jewison (nu 90 år gammal) har i flera av sina filmer visat ett patos och påfallande förmåga att berätta engagerande historier om historia och samhälle, som i klassikern ”I nattens hetta” (1967) men har även behärskat romantiska komedier som ”Mångalen” (1987). Hans Jesus-opera är faktiskt inspelad till stor del i Israel, vilket bibliska epos ofta inte alls är. Lite oväntat, åtminstone för mig, skrev Jewison filmmanus utefter musikalförlagan ihop med Mr Melvyn Bragg, mer känd som programledare i brittisk TV men även författare och tidvis parlamentsledamot för Labourpartiet.

Den har något. Filmen. Enkelt uttryckt svänger den. Men den har också något större, något djupare att säga om betydelsen av att tro på något, att ha ett kall, vara en del av en rörelse men också om hur svek påverkar svikaren och de svikna, liksom hur samhället av bekvämlighetsskäl kan slå ner på det som avviker och stör ordningen. Den bibliska berättelsen om Jesus av Nasaret i den här tolkningen är ingen självklar framgångssaga, men verket i sig hade förmodligen aldrig kommit till om inte religionen som startade som en sekt i den romerska provinsen Palestina för 2000 år sedan hade visat sig vara betydligt mer livskraftig än de dåvarande härskarna hade kunnat förutse.

© Johan Lindahl
2016-12-21

Originaltitel: Jesus Christ Superstar
USA, 1973
Regi: Norman Jewison
Med: Ted Neeley, Carl Anderson, Yvonne Elliman, Barry Dennen, Bob Bingham, Larry Marshall, Josh Mostel, Kurt Yaghjian, Paul Thomas, Robert LuPone, Marcia McBroom, Richard Molinare

Genre: Drama, Historia, Musikal, Religion/filosofi

Sök