Straight Outta Compton (2015)
Killar med attityd
En snabb titt på IMDB avslöjar en tittarskara ännu mer kluven än för de flesta någorlunda omtalade filmer. Kommentarerna skiljer sig vad gäller deras syn på filmiska kvalitéer, men det finns också starka inslag av politik här. Blir filmen mer eller mindre hyllad än den borde för att den porträtterar (närmast som hjältar) arga, unga, svarta män som rappar om och delvis ägnar sig åt brott? Meningarna går inte bara isär, de väjer för, kolliderar och krigar med varandra.
Hur tycker jag att filmen är? Jo, nu ska du få höra!
Det är en riktigt uppslukande och smått episk historia om några vänner som startar en musikgrupp tillsammans. På eget bolag. Finansierat av en av killarnas knarkaffärer. De rappar om sin verklighet. En jäkligt hård verklighet.
Polisen är inte kvarterets vänlige bobby i Compton, LA, USA. Ofta verkar de helt enkelt förhöra och förnedra bara för att de kan. En pansarbil med murbräcka som smashar in dörren och halva väggen är saker man får räkna med. Att langa är ett av få sätt att tjäna större pengar. Men det finns bättre vägar att gå.
Andre Young, också bekant som Dr. Dre, är den begåvade DJ:n som kläcker idén och med lätthet axlar producentrollen. Eric Wright, känd som Eazy-E, är langaren som står för startkassan. Tanken är först att använda etablerade rappare och ge dem lite hårdare texter att jobba med, men de inser snabbt att själv är bäste dräng och tillsammans med några förmågor till bevisar de för sig själva att de har vad som krävs. I gänget ingår bland annat en kille vid namn O'Shea, eller Ice Cube.
Det här är inte "Love & Mercy", en annan av mig just sedd musikalisk biopic, även om Paul Giamatti dyker upp här med. Det är en annan tid, en annan jargong och en annan sorts historia. Att skrämma bort en svartsjuk och beväpnad kille från hotellet med en militär arsenal är stoff för en småtokig anekdot. Men det saknas inte trevlig humor. När Eazy-E ska lägga sitt första spår och de andra till slut får lämna studion för att de fnissar för mycket är det mer rart än rått. Det är kort och gott inte så spännigt som det kunde ha varit. Grabbarna verkar rätt bekväma i varandras sällskap och långt ifrån alla är yrkesbrottslingar.
I mötet med den grånade managern Jerry Heller, som söker upp Eric och blir framför allt hans personliga bundsförvant, hittar de snart riktig framgång. När han får veta vad namnet N.W.A. betyder är hans reaktion ett något häpet skratt följt av snabb acceptans. Han vågar där andra i branschen får kalla fötter och snart är succégänget på USA-turné. I sin renaste N.W.A.-form peakar det i Detroit, där de trots polisens föga diskreta vinkar om att de borde låta bli framför 'Fuck tha Police', med dramatiskt resultat. Iscensättandet är storslaget och det, tja, svänger!
Turnéliv, konflikter, poolfester med nakna eller halvnakna tjejer överallt, splittring, en manager som kanske är ett lika stort problem som tillgång (Giamatti alltså, vars karaktär ändå har betydligt fler goda sidor än Dr Gene Landy, som han nyss porträtterade i "Love & Mercy"), solokarriärer, våld, försoning och tragedi. Det är ett färgstarkt drama som utspelar sig mot det tidiga 90-talets fond, med ambitiöst iscensatta Rodney King-kravaller och allt. Åren flyter förbi på ett naturligt sätt utan datumskyltar.
Rap-beefen mellan Ice Cube och de forna kumpanerna är riktigt underhållande. Bland de förbifladdrande storheterna ingår också Tupac och Snoop. R. Marcos Taylor har läskig pondus som den ökände Suge Knight. Det kan dock nämnas att filmen slutar innan morden på Tupac och Biggie Smalls, för den som hoppas på slagkraftiga teorier om dessa. Att ingen svart skådespelare nominerats till en Oscar i år känns för övrigt lite extra konstigt mot bakgrund av Jason Mitchells allt mer mångsidiga insats som Eric.
Ice Cube, en av producenterna, spelas för övrigt av sin son. Dre är också med på teamet. De har varit på plats och värmt upp publiken inför konsertscenerna. De har gjort den här vresiga, ambitiösa filmen möjlig. Det borde inte bli så här bra, det borde bli nervöst och lismande. Men det är en solid film. Justerad till huvudpersonernas fördel, no doubt, men knappast puttenuttigt tillrättalagd och den känns, om uttrycket ursäktas, genuin.
De större sammanhangen som anas och vissa dramatiska små episoder är egentligen mest inramning och krydda. I grunden är det historien om några vänner som nådde toppen, tappade bort varandra och under sorgliga omständigheter hittade varandra igen. Fint så.
© Anders Lindahl
2016-02-21
Originaltitel: Straight Outta Compton
USA, 2015
Regi: F. Gary Gray
Med: Jason Mitchell, O'Shea Jackson, Corey Hawkins, Aldis Hodge, Neil Brown, Jr., Paul Giamatti
Genre: Drama, Musikfilm
Hemmabio: 2016-02-15
