Pitch Perfect 2 (2015)
Lagom allt.
Det finns tydligen en etta. Tror inte att jag tillhör den huvudsakliga målgruppen, men något i den syrliga humorn inledningsvis väcker ändå mitt intresse. America’s Leading Ladies i á cappella-konsten, ett gäng sistaårsstudenter, har fått äran att framträda för presidenten själv - och drabbas av en sådan där
wardrobe malfunction, något som spricker på fel ställe och som amerikaner kan älta i åratal. Och så är de förklarade
grupo non grata (om ni ursäktar min möjligen bristfälliga latinska grammatik). Förkastade. Utkastade. Föraktade och förbrukade.
För att fånga sista chansen till upprättelse tvingas de så småningom åka till… Europa. En plats de inte vet mycket om. Konkurrensen där ska bestå i en parodiskt perfektionistisk stortysk ensemble med neofascistisk utstrålning och arrogant attityd att ackompanjera med. I ett stickspår ska Snoop Dogg spela in en julskiva under överinseende av en vid första anblicken nästan lika arrogant producent, spelad av Keegan-Michael Key, ena halvan av den ibland hysteriskt roliga komikerduon Key & Peele.
För älskare av allt á cappella-aktigt är väl ”PP2” en våt dröm. Jo, jag kan uppskatta konstarten ifråga och dess forntida, nutida och framtida representanter i skiftande utsträckning. Golden Gate Quartet, The Real Group, Take 6… Och framförallt introt till Yes ”Leave It”. Men när genren är som värst handlar det om ren iskall uppvisning. ”PP2” har i alla fall något vinnande över sig i portioner. När den inte fastnar i longörer eller för mycket, ska vi kalla det, larv. Filmen är lite för lång, åtminstone om man inte tillhör åldersspannet mellan cirka 14 och 24 år och kanske företrädesvis är tjej. Då kan man troligen hitta fler genuina insikter här än vad jag mäktar med.
En utdragen uppladdning med
girl bonding och romantiska förvecklingar på väg mot en final i Köpenhamn. En final som är lagom vräkig, ’för mycket av allt’, och som man faktiskt måste smälta för en smula. I övrigt; några småroliga cameos och knastertorra deadpan-kommentarer som styr upp i sötman. Och en lagom underhållande feelgood-historia som andra säkerligen kan känna mer än just lagom entusiasm för.
Så, finns det en betydande á cappella-subkultur med egna VM även i verkligheten? Fråga måste man ju.
© Johan Lindahl2016-02-07
Tack till Sony Pictures Home Entertainment för recensionskopia