Occident (2002)
Rumänsk parallell-ironi
Filmer från och om forna östblocket handlar gärna om att folk vill iväg - inte nödvändigtvis till USA, men i alla fall bort från … öst. Så också i "Occident", som väl lite hafsigt kan beskrivas som en rumänsk, ickevåldsam Pulp Fictionesque dramakomedi, komplett med kapitelskyltar med huvudpersonernas namn.
Viktigast bland dessa är, antar jag, Luci. Hans förhållande med snygga Sorina är på fallrepet efter att de vräkts från sin eländiga lägenhet och hon börjar tröttna på alltihop. Luci flyttar in hos en tant som har lovat att han ska få ta över lägenheten helt och hållet när hon dör. Lucis gode vän tar henne för övrigt på orden och försöker hjälpsamt påskynda förloppet (så verkar det i alla fall) med skrämsel och socker. Sorina vill dock inte trängas i ettan utan flyttar istället ihop med en fransman som räddade Luci när de var på kyrkogården för att be hennes döde far om vägledning. Svaret var nämligen att en ölflaska från himmelen träffade Luci i huvudet.
Luci får jobb som en ”ad agent” vilket visar sig innebära att han ska gå omkring utklädd till gigantisk ölflaska, utdelandes reklamblad. På jobbet träffar han Michaela, en poesiskrivande och drömmande tjej som arbetar som gigantisk telefon. Michaelas mor och far ser gärna att hon gifter sig väl och rikt, och fadern drar sig inte ens för att blanda in större delen av poliskåren för att förbereda ankomsten av en välbärgad italiensk förläggare.
Som synes en hel del absurda händelser, men "Occident" känns i sin helhet ändå ganska behärskad. Mycket har det väl att göra med skådespeleriet, där de stora känsloutbrotten är få, och den lite håglösa stämningen (särskilt hos Luci) desto vanligare. Filmen, som börjar i en anda och miljö som för tankarna till Kusturica, utspelar sig mestadels hos medelklassen. Problemen är inte enorma, det är pengabrist snarare än fattigdom, men det blir ändå rätt engagerande när det berättas med charm och humor.
Som i "Tic Tac" och "Pulp Fiction" får vi följa ett begränsat tidsförlopp flera gånger om ur olika vinklar och se luckor gradvis fyllas i och gåtor besvaras. Man skulle nästan kunna säga att långfilmsdebuterande Mungiu fuskar lite, när han utelämnar viktiga bitar av ett händelseförlopp i en handling för att sedan ge oss hela sanningen under nästa ”varv”. Med de kluriga parallellhoppen och allt som lämnas osagt är det inte utan att man känner sig lite utanför som tittare ibland. Det finns också en trotsig beslutsamhet i att inte ge tittaren vad han eller hon vill ha. Filmer där människoöden korsar varandra (som sången går) kan ha något ödesbundet över sig; mötena har stora konsekvenser och verkar avsedda. Här råder snarast det motsatta och snöpligheten och ironin har företräde.
Ibland knyts trådarna lite ansträngt ihop. I sina bästa stunder för "Occident" tankarna till mexikanska "Amores Perros", i dess svagare ögonblick gör sig istället bristerna hos svenska "Leva Livet" påminda. ”Jaså, var det han som … tja, hmm, jo.” Liksom. Det är mycket som är fiffigt och kul men föga eller inget som känns genialiskt.
Tre russin får ändå denna välspelade, ofta roliga och i grunden sympatiska film. Kanske missade jag något viktigt, för den har fått betydligt större lovord än så. Men, som den torre portieren i "Spinal Tap" säger, ”I am only as God made me, sir”.
© Anders Lindahl
2003-01-22
Originaltitel: Occident
Rumänien, 2002
Regi: Cristian Mungiu
Med: Anca Androne, Coco Bloos, Alexandru Papadopol, Tania Popa, Valeriu Andriuta, Eugenia Bosânceanu
Genre: Drama
Teman: GFF2003
Ingår i följande teman
