Selma (2014)
Metodisk och nyanserad skildring av medborgarrättsrörelsen
- Selma it is.
Martin Luther King har bestämt sig för var nästa stöt ska sättas in. Ännu en segregerad stat i sydstaterna. Dessförinnan har vi sett honom ta emot Nobels fredspris 1964 vid en ceremoni i Norge, vilket sedan kontrasteras mot ett sprängdåd i en svart kyrka i amerikanska södern. Och mot en svart kvinna som försöker registrera sig för att rösta i Alabama. Vi har sett King få en audiens hos president Lyndon B. Johnson och diskutera just frågan om segregationen och sabotage mot den växande idén om lika rättigheter för alla amerikanska medborgare. Presidenten är inte lika entusiastisk inför att prioritera pådrivande av rösträtten utan pratar hellre om utrotande av fattigdomen. Samtidigt framgår att dåvarande FBI-chefen J. Edgar Hoover ser pastor King som en degenererad man, en fara för nationens väl och ve och en anledning att försöka destabilisera och försvaga den rörelse han representerar.
MLK ger prov på sin förmåga som brandtalare, imponerande personifierad av David Oyelowo. Men ”Selma” ger också inblickar i medborgarrättsrörelsens metodik och de inbördes motsättningarna mellan aktivisterna. Huvudpersonen är inte bara en drömmare med retorisk elegans som specialitet, utan även en skicklig strateg som utnyttjar motståndarens svagheter som vapen i kampen. Men hur fungerar dynamiken mellan Kings uttalade ickevåldstaktik och den samtida ledargestalten Malcolm X med sitt mer militanta språk? Och hur ska rörelsen reagera när de möts av polisbrutalitet med stöd uppifrån, den pro-segregationistiske guvernören Wallace?
Det är hårda tider. John F. Kennedy har mördats några år tidigare. Detta öde drabbar även Malcolm X medan kampen i Alabama pågår. Parallellt pågår Vietnamkriget. Huvudpersonen är inget helgon. Spänningar i hemmet antyds, att han kan ha haft andra kvinnor än hustrun Coretta, liksom att andra medarbetare får kliva in och ta större ansvar ibland, när han behöver ta ett steg åt sidan. ”Selma” handlar om mer än en man. Det är en film om en rörelse. Det handlar om att engagemang kan ha ett pris. Om hur mycket man kan kompromissa. Om hur medvetande väcks. Tankarna förs stundtals till ”The Butler” som jag slutligen råkade se för en tid sedan, en film med fokus på en man som försöker rätta in sig i regelverket medan hans familj och framförallt barnen blir rebeller för samma saker som ”Selma” tar upp.
Att leda en proteströrelse, nedåt, uppåt och i sidled, förhandla med presidenter och med sina närmaste vänner och medarbetare, få andra med sig. Där ger filmen insikter. Med en väldigt mänsklig och trovärdig legendar i centrum. Den har sina dramaturgiska vågor och dalar och höga krön, men bygger upp mot en mäktig avslutning. Det mesta tar plats under 1965 och tjänar som en påminnelse om hur historien utvecklades under några år under ett dramatiskt decennium. I eftertexterna påminns också om hur det gick för några av de kända - och mindre kända - inblandade i dramat; president Johnson, guvernör Wallace, aktivister som John Lewis, King själv och så vidare.
Omdiskuterad har skildringen av president Johnson varit. En motvillig pionjär för genomdrivandet av lika rättigheter? Ofta framstår han i historieskrivningen som en pragmatisk politiker, en ’fixare’ som trots allt förverkligade många löften om rösträtt med mera - men här syns kämpa med sina idéer om hur fort det egentligen ska gå, pressad från olika håll och tvungen att välja riktning. ”Selma” är metodiskt berättad, noggrann och närgången. Kanske mer nedtonad i vissa nyckelscener än man kunde förvänta sig. Men den återger väldigt effektivt den enskilda händelse som framförallt verkar utlösa engagemang från andra delar av USA. Regissör Ava DuVernay skildrar oförskönat hur de lokala myndigheterna låter polisen gå lös på fredliga demonstranter vid en bro med batonger, piskor, allsköns tillhyggen och utan förskoning. Ett misstag när medier, inte lika många som de nu existerande, men åtminstone ett kraftfullt sådant finns närvarande. TV.
© Johan Lindahl2016-01-06