Spectre (2015)

Ekon från det förflutna i nyklassiskt 007-äventyr

Några yngre förmågor sätter fart på mopeden efter att ha kommit ut från biografen och gör till synes sitt bästa för att låta så mycket som möjligt när de kryssar kring centrum med sin möjligen aningen trimmade tvåhjuling, snarare än att prioritera målet att komma någon speciell stans speciellt snabbt.
- Effekten av James Bond, kommenterar en mig närstående person spontant.

Vill alla män i alla åldrar vara Bond? Numera har han mer konkurrens i sin liga än för 50 år sedan. Men han har överlevt många kval och nära döden-upplevelser (liksom konkurrenter). Frånåkt på senare år? Otvunget jämför jag väl själv årets 007 med den senaste ”Mission: Impossible” och Tom Cruise klängande på flygplan, som i så fall var något mer nydanande och konstant nervpressande. Men Bond-makarna lyckas i stället återvinna en del av sin förlorade (eller åtminstone nedprioriterade) glamour. De har arbetat på det nu med Sam Mendes i förarsätet i två filmer, sedan de i princip skrotade all elegans och glimt i ögat för en stund i den (överdrivet, hävdar jag) utskällda ”Quantum of Solace”, där agenten i stället andades mer social aktivism än vanligt. Med Mendes har man också återgått till att breda ut sig en bra bit över två timmars intrigerande och exploderande. Såväl i ”Skyfall” som här.

De har också skolat in en ny stab. Ralph Fiennes som ”M”, Ben Whishaw som ”Q”, Naomie Harris som Moneypenny och Rory Kinnear som Tanner har nu etablerats som Bonds närmaste hjärntrust. Även om de inledningsvis i ”Spectre” undrar vad han gör i Mexiko. Under alla hjärtans, förlåt - den sägensomsusade ”De dödas dag” utför han ett osanktionerat uppdrag mitt under karnevalstågen och massfirandet kring det gigantiska Zócalo-torget i centrala Mexico City.
- Lite överdrivet, menar min mexikanska fru om själva skildringen av den festligheten, såsom varande full av parader och utklädda, inte sällan maskerade människor på gatan.
Till detta kommer ett hot från terrorister och en hysterisk sekvens inkluderande en stundtals herrelös helikopter där huvudpersonen slåss för liv (sitt eget och andras) med en lika motiverad motståndare.

”Spectre” är en robust pjäs. Daniel Craig är fortfarande en allvarligare, mer sammanbiten och mindre vällustigt vitsande världsövervakare än exempelvis Roger Moore eller Pierce Brosnan. Men nästan genomgående har han haft bättre manus och generell inramning i ryggen än vad just de företrädarna på posten hade. Mycken förhandspublicitet har den här gången orsakats av att han möter och förför en mognare kvinna än brukligt i Monica Belluccis mafiosoänka. Med facit i hand har också konstaterats att hon är med försvinnande lite. Ja, hon tillbringar en natt med 007 , men får sedan lämna plats för yngre förmågor. Främst då Léa Seydoux som tilldelas betydligt mer svängrum och är riktigt bra i sin roll. Begreppet ”Bond-kvinna” har betonats av de båda angående sina roller, i menande motsatsförhållande till det klassiska, ibland kritiserade epitetet ”Bondbrudar”. Tja… Vad kallar man i så fall, säg, Honor Blackman i ”Goldfinger”, Michelle Yeoh i ”Tomorrow Never Dies”, Eva Green i ”Casino Royale” eller Sophie Marceau i ”Världen räcker inte till”? Mer ’brudar’ än kvinnor?

Följsam. Det låter inte så upphetsande. Men ”Spectre” följer en förhållandevis jämn puls, sett till sammanhanget. Den fallerar inte. Det verkar finnas en tanke med samtliga sceners funktion, oavsett om de på ytan är actionpackade eller dialogdrivna. Kanske är konstruktionen konservativ, men jag tycker att det finns ett konsekvent grundtonläge. Nemesis No 1, Christoph Waltz introduceras i ett hemligt sällskap, skuggad och mystisk, innan han exponeras och kör igång sitt vanliga patenterade waltzande, det som så ofta lånats åt ledande, sluga skurkroller. Bland hans underhuggare utmärker sig en herr Hinx, högväxt hitman med något liknande ’Jaws’-funktion (se ”Älskade spion” och ”Moonraker”), ett faktum understruket av en inredningsruinerande slagsmålsscen ombord på ett fordom fashionabelt och inbjudande tågset.

Finns det några djupare ambitioner här, handlar det i så fall om övervakning. Brittiska underrättelsebyråerna MI5 och MI6 ska slås ihop. Överhuvudtaget ska hela spioneriverksamheten och datainsamlandet samordnas mellan nio utvalda länder - och ve den som inte rättar in sig i ledet. ALLT ska hamna under lupp. Och fienden har fått fäste inne i själva den brittiska borgen varifrån verksamheten ska koordineras. Huvaligen. 00-programmet ska slussas ut och förpassas till historien. Slående likt premissen i just ”Mission: Impossible - Rogue Nation” vid närmare eftertanke. Så många nya tekniska innovationer från Q-kontoret presenteras för övrigt inte i ”Spectre”. Däremot tar den unge Q själv mer aktiv del i fältarbetet. Med eller utan auktorisation från ovan.

”Writing’s on the Wall”, temalåten av Sam Smith, är absolut inget platt fall. Men inte heller distinkt omedelbart legendarisk. Det är svårt att komma efter Adéle, som frammanade en klassisk, lätt ödesmättad känsla i ”Skyfall”-signaturen, en atmosfär som då hade saknats länge i sammanhanget dessförinnan. Samma naturliga mystik och beslöjade myndighet har inte Smith. Men hur många har det? Silhuetterna och den generella utformningen av förtextsekvensen har gått igenom några olika faser under ett halvsekel. Här skymtas flera bekanta ansikten i kollaget, vilket förmodas påminna oss om persongalleriet i de närmast föregående filmerna och anknyta till den konspiration som ”Spectre” kommer att kretsa kring. En sammansvärjelse som för Bond själv kommer att anta oväntat personliga proportioner. Hur personliga? Det är antagligen bättre att tiga om.

© Johan Lindahl
2015-11-08

Originaltitel: Spectre
Storbritannien/USA, 2015
Regi: Sam Mendes
Med: Daniel Craig, Christoph Waltz, Léa Seydoux, Ralph Fiennes, Monica Bellucci, Ben Whishaw, Naomie Harris, Dave Bautista, Andrew Scott, Rory Kinnear, Jesper Christensen, Alessandro Cremona, Stephanie Sigman

Genre: Action, Thriller
Svensk biopremiär: 2015-10-30
Hemmabio: 2016-02-22
Teman: James Bond

Ingår i följande teman

Sök