Bröllopskaos (2014)
Fartfylld fransk fars om fyra bröllop och en eller annan fördom
Särskilt subtilt är det. Inte.
Non. Frågan är om en komedi på temat fördomar med så breda penseldrag skulle fått produceras i Sverige? Fransmännen har i alla fall inte så många hämningar. Här låter de kaos vara granne med Gud, bokstavligen. Eller flera gudar, beroende på hur fundamentalistiskt man ska tolka skillnaderna. Nu är inte religiösa motsättningar i strikt mening orsaken till de flesta uppstådda konflikter i klanen, utan snarare mer världsliga frågor. Beroende på vem du frågar av de här, i portioner ganska hetlevrade, individerna. Som utgör beståndsdelar i en farsartad - och, skulle jag säga, väldigt fransk - romcom på jakt efter feelgoodkänsla som ändå finns där, även om oddsen kunde vara emot den med de här förutsättningarna.
Det strävsamma, franska och traditionellt sinnade katolska paret Verneuil har prövats gång efter annan. Tre av deras fyra döttrar har gift sig utanför de ramar paret en gång såg framför sig. En jude, en marockansk arab och en kines. Tufft. Det är inte så att någon vill framhålla skillnaderna och vädra sina förutfattade meningar, men de kan liksom inte låta bli. Ingen av dem. ”Bröllopskaos” öser på i expressfart med att vädra
allas inneboende föreställningar och eventuella aggressioner. Och ja, jag tycker spontant att det ofta är väldigt roligt. I all sin karikerade överdriftsmani. Regissören Philippe de Chauveron satsar på 90 minuters konstant verbal konfrontation med lätt satirisk undertext men mycket gott humör i botten. Inte att förglömma, en hel del fysisk slapstick får plats i förbifarten också.
Vid vilken tidpunkt bör sönerna omskäras enligt judendomen respektive islam? Vem är egentligen bäst på att göra affärer - Abrahams barn eller östasiaterna? Vad betyder Frankrikes koloniala historia i sammanhanget - kan man inte vara gaullist och rasist samtidigt? Kan ekologisk koshermat vara en framgångsrik företagsidé eller inte? Ja, när det till slut börjat stadga sig i släkten och alla accepterar varandra någotsånär kommer nästa dråpslag. Yngsta dottern har träffat en kille. Katolik visserligen, men att han också är svart afrikan, bördig från Elfenbenskusten, drar hon sig för att avslöja för föräldrarna som fortfarande innerst inne hoppas få åtminstone en ’normal’ svärson.
Och så börjar ännu en kvalfull bröllopsplanering. Med spänningar på båda sidor skranket, för det är inte bara husfader Verneuil som får nya huvudvärkar, utan även den rigide ivorianske patriarken i andra änden som har synpunkter på hur allt ska genomföras.
Om det nu nödvändigtvis ska genomföras. Vi kan ju tycka att argumenten och fördomarna som luftas osar medeltid eller i varje fall pre-postmodern era, men om nuvarande verklighet lär oss något är det att sådant som just fördomar aldrig helt blir omoderna. De förekommer alltid i någon form. Och den här filmen förlustar sig utan skam i att exponera dem och inte låta någon i sammanhanget slippa undan skuld och ansvar. Det ligger något befriande i det. Och välbehövligt i tider när utvecklingen i vissa avseenden tycks gå bakåt på den ’gamla kontinenten’ och konstruktiv dialog blir allt svårare att uppnå. Men finstilt är det alltså inte. ”Bröllopskaos” siktar på omedelbara reaktioner och helst regelbundna gapskratt som du inte riktigt vet om du borde hålla inne med, snarare än eleganta småpikar i marginalen och fördröjda reaktioner.
Trés drôle…enfin. Eller vad min rostiga skolfranska en gång lärde mig att det skulle heta.
© Johan Lindahl2016-01-03