Beasts of No Nation (2015)

Blytungt om hur barn blir bestar

Barn i krig. Det är inte så att idén är ny, eller att man koncentrerar sig framförallt på barnsoldater. Men barn som riskerar att bli bestar är ändå det blytunga ämne som Cary Joji Fukunaga bestämt sig för att fokusera på den här gången. Fukunaga, som tidigare inte direkt verkat rädas besvärliga, icke omedelbart masspublika filmteman som illegala emigranter på väg genom Mexiko (i ”Sin nombre”) eller den första säsongen av ”True Detective” - som både konfunderade oss som följde den och fick honom närmast geniförklarad ihop med manusförfattaren Nic Pizzolatto. Nu bygger han sitt verk på en roman av Uzodinma Iweala. Läst av hur många? Inte av mig i alla fall. Och gödslas här med stora stjärnor som i ”Blood Diamond”-stil kan få en västerländsk publik att intressera sig för vedermödor i Afrika? Nej. Egentligen finns här bara ett rejält internationellt igenkänt ansikte, i form av Idris Elba som tidigare spelat allt från Nelson Mandela till kallhamrad knarklangare i 2000-talets kanske bästa TV-serie överhuvudtaget, ”The Wire”.

Den verkliga huvudpersonen är unge Agu, vilket introducerar oss för den av allt att döma helt oprövade barnskådespelaren Abraham Attah. Helt ensam om att vara en ung, okänd aktör i den här produktionen är han definitivt inte. Det säger sig kanske självt med ämnet i åtanke, men här har den visionäre filmskaparen Fukunaga sett till att skapa sig svårare förutsättningar än vanliga förnuftiga människor helst vill ha på sin arbetsplats. Med en, efter vad jag hört, nästan löjligt låg budget i internationellt perspektiv drog han ut i djungeln i Ghana med en ensemble dominerad av just unga, helt okända och till stora delar förmodligen mycket oerfarna rollinnehavare och dessutom en uppsjö logistiska problem att lösa. Och detta utan att ha någon säker distributör till det färdiga resultatet, innan Netflix VD såg det och snodde åt sig filmen till sin plattform innan den hamnade på biografer någonstans. Ungefär så. Om jag läst och förstått allt rätt…

Agu möter vi första gången i en så kallad buffertzon i ett afrikanskt land som aldrig exakt namnges. Det skulle kunna vara flera olika platser, men storyn är väl (tyvärr) för universell för att det ska vara nödvändigt med att peka ut en enskild. Många flyktingar verkar vistas där, ’för att det är lugnt’. Agu fördriver tiden med olika former av kreativt entreprenörskap för att utöka familjekassan. Såsom att sälja TV-apparater utan innandöme till de nigerianska FN-soldaterna som övervakar vapenstilleståndet och kalla det fantasi-TV, där han och hans vänner iscensätter innehållet ’live’ genom den tomma rutan för de tänkta kunderna. Han uppskattar sina föräldrar, fast fadern mer som just förälder än som lärare i den lokala skolan där han kan vara mycket sträng. Allt förändras i ett ögonblick genom ett dekret från den styrande militärjuntan som förklarar även sådana här zoner som fredlösa i jakten på rebellstyrkor. De flesta kvinnor och barn evakueras under oordnade former från platsen, medan de kvarvarande drabbas av icke rättssäkrade förhör när regeringsstyrkor anländer. Ofta följt av summariska avrättningar på plats. Agu har blivit kvar, lyckas överleva utrensningen och drivs ut i djungeln, där han snart snappas upp av en division rebeller under ledning av den både karismatiske och fruktansingivande befälhavaren (spelad av Idris Elba).

Inskolningen är intensiv och brutal, hjärntvätten effektiv och effekten på de nya rekryterna, som Agu, talande. Vi kanske har sett det förut. Stegen i processen där vanliga barn ska förvandlas till användbara mordmaskiner. Men det kanske inte fungerar likadant överallt? Här syns en blandning av ren drillning, test på lojalitet inklusive att genomföra sin egen första avrättning av en påstådd fiende, men även inslag av magi och en närmast religiös dyrkan av ledarskapet och den sak man får lära sig att slåss för. Det blir, inte oväntat, värre och värre. Fukunagas film fångar nedsänkningen i mörkret genom att inte vika undan för det vidriga, men utan att totalt dränka oss i misär och alla detaljer konstant. Relationerna mellan framförallt de yngre soldaterna utvecklas också. Inte minst den mellan Agu och den till synes jämnårige Strika (Emmanuel Nii Adom Quaye) som är sparsam med orden, har varit med längre i gruppen och förmodligen har många minnen som är svåra att dela med sig av.

”Beasts of No Nation” är explosiv och ofta hårdsmält hänsynslös. Men den är framförallt ett drama där det viktigaste att försöka förklara hur det kan hända. Det här. Som vi vet händer, inte borde hända men som så mycket annat i världen ändå händer och vars orsaker filmen närmar sig på ett personligt plan, men inte utger sig för att ha alla svar på. Anledningarna till att de här konflikterna överhuvudtaget finns, är en större fråga med storpolitiska dimensioner som den här berättelsen medvetet bara snuddar vid, men som ändå är tillräckligt tydligt markerade för att inte kunna ignoreras. Ljus i slutet av tunneln? Ett svagt, faktiskt. Finalen påminner oss om inledningen och öppnar för just det där ljuset, utan att ge oss en uppenbart klassisk Hollywood-belöning för att vi stått ut med allt elände i över två timmar. Så lätt kommer vi inte undan.

© Johan Lindahl
2015-11-29

Originaltitel: Beasts of No Nation
USA, 2015
Regi: Cary Joji Fukunaga
Med: Abraham Attah, Idris Elba, Kurt Egyiawan, Emmanuel Nii Adom Quaye, Opeyemi Fagbohungbe, Ama K. Abebrese, Kobina Amissah-Sam, Vivan Boateng, Pamela Kari Kari, Richard Pepple, Grace Nortey, Jude Akuwudike

Genre: Drama, Krig
Hemmabio: 2021-10-01
Teman: Livet i djungeln

Ingår i följande teman

Sök