Narcos (2015)
Storslaget och komplicerat om Colombias knarkkung
De går ut hårt. Och sedan rullar det bara på. Med återblickar på främst ett 1980-tal som de flesta av oss som levde redan då (det var ju länge sedan, ni vet) inte såg direkt med egna ögon, men hörde ryktas om. Och egentligen först efteråt förstod vidden av.
Vi har ju sett en del av dramat skildras förr med mer eller mindre socialrealistisk precision. 1983-versionen av ”Scarface” är bara ett exempel. Eller läst om hur kokainet påverkat samhällsutvecklingen i länderna där det odlas, förädlas och distribueras. Som i reportageboken ”Kokain” av svenska duon Wierup & de la Reguera (rekommenderas!). I höstas skyltade Netflix friskt med sin serialiserade skildring av USA:s ’krig mot knarket’, som det en gång plägade kallas, det som kom före ’kriget mot terrorismen’. Och ”Narcos” ger bland mycket annat en inblick i den en gång obestridde pulverbaronen Pablo Escobars affärsimperium. Åtminstone så som skaparna av serien tror att det kan ha gått till i hans innersta kretsar.
Här ryms raffel, samhällsinformation, våldsamma uppgörelser och moraliska gråzoner - med en hel del svart humor mellan raderna. Speakerrösten från en amerikansk DEA-agents perspektiv kunde ha varit en belastning med sin pedagogiska presentation av vem, var, vad, hur och när. Och ibland även varför. Men den visar sig fylla en funktion för att raskt lotsa oss genom ett sådant stridsamt flöde av fakta och förutsättningar. Särskilt ”Narcos” första episoder är späckade. Omgående påminner de oss om att övervakningsmöjligheter och kommunikationsvägar inte var desamma då som nu. Inget internet, mycket få mobila telefoner - och då talar vi främst om satellitfånar för de bemedlade, eller bemyndigade. Perioden innebar ett chockartat uppvaknande för USA:s myndigheter när fokus på ’gräs’, alltså marijuana, ersattes av ett enormt inflöde av det vita pulvret som plötsligt fanns överallt och förde förhöjd mordstatistik med sig, i alla fall i städer som Miami. Men ”Narcos” är uppenbart inte en enkel saga om hjältar och skurkar. Det är en omedelbart uppslukande och i sig - som en del kritiker tidigare konstaterat - beroendeframkallande följetong. Det tycks finnas så mycket att berätta. Berättaren är talträngd. Och dramat verkar språnga framåt i mestadels kronologisk ordning.
Det känns som om vi omgående får en genuin uppfattning om tid, plats, ett skede och en värld full av paradoxer. Trots eller tack vare avsaknaden av en stjärnspäckad rollista. Det går undan. Det rekonstruerade verkliga dramat (som givetvis justerats en smula, vilket meddelas i förtexterna) väller fram i våg efter våg utan döda punkter. Berättaren, den amerikanske DEA-agenten som ser tillbaka på jakten efter Escobar är i sin
voice-over ömsom krass, eller sarkastisk eller bara… ännu mer krass och konkret. USA:s under Reagan kommunistcentrerade fiendebild var ibland en hämsko, ibland en hjälp för fältagenterna. Om kampen mot knarkbaronerna kunde kopplas ihop med den ideologiska kraftmätningen med marxister i Latinamerika och det man såg som Sovjets bulvaner, då fick DEA resurser så det räckte. Annars hamnade de vid sidan av, om man får tro den här historieskrivningen.
Samtidigt följer vi Escobars skicklighet som affärsman, alliansbyggare och -brytare, hans politiska ambitioner och vilja att bli accepterad som en man av folket, en man som kommit upp sig och ville hjälpa de fattiga. Åtminstone synbart. Alltmedan han personligen vältrade sig i lyx och kunde möta ett förräderi med hänsynslös effektivitet. Det är som sagt ingen enkel bild. Inget simpelt mönster att dechiffrera. Säger det här mest om USA:s dubbeltydighet i relationen till de södra grannländerna och hemisfären eller om korruptionen i främst Colombia, eller om mänskliga begär efter mer? Mer. Och ännu mer?
Fascinerande figurer: Carlos Lehder, smuggelgeniet som dyrkade John Lennon - och Adolf Hitler. Politiker som vågade gå emot Escobar; Rodrigo Lara och Luis Carlos Galán. Lika spännande och motsägelsefullt är det att följa hur en gerillarörelse som M19 i perioder var narkotikakartellernas dödsfiende, sedan oheliga allierade och sedan…
”Narcos” känns väldigt fyllig. Full av fängslande episoder i ett livsöde - och ett lands öde. Full även av förbipasserande fakta och svårsmälta komplexiteter. Det speglar hur våldsam perioden var och riskfylld för dem som vågade konfrontera kungen av kokainindustrin. Liksom hur den amerikanska strategin långtifrån alltid var konsekvent eller överdrivet intelligent. Konflikter mellan DEA och CIA ventileras öppet, med tanke på att mycket återberättas från en DEA-agents perspektiv är det inte svårt att gissa vilka som får mest ofördelaktig image här.
I en artikel om Escobar i Aftonbladet i höstas beskrivs Medellín som ”en myllrande och livsfarlig plats. Ett ställe där djungelns lag råder” (Svante Lidén, Aftonbladet 16 september 2015). Jag har tillbringat några dagar i den staden för drygt tio år sedan och slogs visserligen av den uppumpade livsrytmen, intensiteten och bristen på fria ytor när alla ständigt tycktes vara i rörelse. Men fick ändå det sammantagna intrycket att mycket hade blivit oerhört mycket säkrare och bättre för folk i gemen sedan Pablo Escobar försvann ur bilden 1993. Hur exakt ser det ut idag?
I ”Narcos” förs dialogen på ungefär lika mycket spanska som engelska. Helt enkelt efter logikens lagar. De som borde tala spanska med varandra gör det. Och berättaren, DEA-agenten Murphy (Boyd Holbrook) lyckas tydligen aldrig lära sig särskilt mycket av språket på plats i Colombia. Wagner Moura, brasilianaren i rollen som Pablo Escobar har tränat hårt på att lära sig spanska inför uppdraget. Jag har sett sura kommentarer från colombianska skribenter och andra som naturligtvis inte imponeras av accenten såsom trovärdig för en infödd medborgare i landet där allt utspelas, men för oss utomstående är det knappast ett lika betydande störande moment. Han är dels relativt porträttlik och dessutom trovärdigt mångsidig och fascinerande.
När vi hemmavid började följa serien hade jag av någon anledning förväntningar på att ’hela historien’ om Escobars uppgång och fall skulle klaras av inom de tio avsnitten, men så är det inte, vilket kan vara värdefullt som konsumentupplysning. Ytterligare åtminstone en säsong är inplanerad av Netflix. Förhoppningsvis håller den samma höga standard och grad av komplexitet.
© Johan Lindahl2016-01-18