House of Cards - säsong 3 (2015)
Stabil, men aningen för stillastående säsong
Nu har han tagit sig till toppen. Men hur håller man sig kvar där? Och är det lika intressant för oss att följa som vägen dit? Francis Underwood (Kevin Spacey) och hans fru Claire (Robin Wright). De är ett team. Som lyckas vinna många strider, men lika ofta hamnar på kollisionskurs med varandra som med andra.
Här uppstår friktioner med ryske presidenten angående en fredsplan i mellanöstern och president Underwoods kamp för att lansera och livsuppehålla sin storstilade arbetsskapande kampanj ”America Works” trots mycket motstånd i kongressens kamrar. Nya presidentvalskampanjer påbörjas, men ska Underwood själv kandidera igen?
Förre stabschefen Doug Stamper (Michael Kelly) försöker samtidigt återhämta sig efter en nära döden-upplevelse, stor del självförvållad på grund av hans närmast sjukliga fixering vid att kontrollera en ung kvinna, som av administrationen anses vara en lös kanon på däck. En uppburen författare får i uppdrag att skriva presidentens biografi, men är inte helt överens med ’ledaren för den fria världen’ om vad boken egentligen ska handla om. En ny rapp reporter (Kim Dickens från ”Deadwood” och ”Fear the Walking Dead”) placeras i Vita huset när hennes kollega körs ut därifrån av Underwoods möjligen kontraproduktivt övernitiska stab. Och så blir det ett gästspel av några världen över uppmärksammade medlemmar ur det ryska performancekollektivet Pussy Riot.
Några avsnitt bränner sig fast och berör mer än andra, inte minst besöket i Ryssland med delikata förhandlingar och en del oväntade vändningar. Framförallt de sista avsnitten gör allt för att övertyga oss om behovet av en fortsättning på sagan. Och de gör det inte med vadderade vantar. Några rent smärtsamma beslut fattas och handlingar begås som framhåller att ”House of Cards” inte vill ge oss några illusioner om den inneboende godheten som en automatisk ingrediens, eller dominerande faktor hos maktspelare på den här nivån.
Ska Francis gamla synder hinna upp honom? Med tanke på
hur han tagit sig ända hit är det försiktigt uttryckt svårt att sympatisera med honom fullt ut. Och nu känns det som om vi förväntas uppbåda mer av den varan för denne dubbeltydige figur och hans ofta lika beräknande, men någonstans också märkligt empatiskt lagda hustru. De är inte bara hänsynslösa maktmänniskor utan även idealister som vill få någonting viktigt uträttat. Eller? Vilka är deras djupaste motivationer?
Nu handlar det kanske mer än någonsin tidigare om ett äktenskap, något som även framskymtar i intervjuer kring serien och som den delar med kalla kriget-spionageserien ”The Americans”. Vad är det egentligen som gör att Francis och hans fru hållit ihop i alla dessa år och kommer det verkligen att fortsätta hålla? Man undrar hur mycket de vet om varandras mörkaste hemligheter och om det finns en överenskommelse att inte vilja veta allt. Nu lever de i en symbios, en situation som den nytillsatte biografiskrivaren blir väldigt nyfiken på men där presidentparet markerar revir och inte vill släppa till mer än nödvändigt.
Och lite så är det med serien själv. ”House of Cards” fortsätter vara högkvalitativ i alla upptänkliga produktionsavseenden, men kanske inte så nyskapande eller överraskande. Och för att återvända till frågeställningen i första stycket; det illustra parets kamp för att hålla sig upprätta i blåsten på toppen saknar en del av den spänning som låg i att följa deras uppåtgående klättring. Här finns en enorm potential, som bara bitvis blommar upp obehindrat. Allt är så slipat, så snyggt utskuret, sofistikerat presenterat och samtidigt en smula stillastående. Åtminstone vid det det här aktuella stadiet. Men säsongsfinalen är ändå så infernaliskt uträknad och oväntat omskakande att jag trots allt vill veta vad som händer sedan…
© Johan Lindahl2015-09-01