The Walking Dead, säsong 5 (2014)
Den med Grace Memorial, kyrkan, Eugene och Alexandria
Att första avsnittet av säsong 5 slog något slags rekord i tittare är knappast förvånande. Säsong fyras cliffhanger var monumental. Efter allt större problem och allt större behov för överlevarna att ta till blodigt våld hamnade de som grädde på moset i den till synes hopplösaste situationen hittills – just där det var tänkt att problemen äntligen skulle vara över och de skulle få lite lugn och ro.
Lugn och ro är inte huvudsakligen vad som kännetecknar den femte vändan av vad som blivit en av mina absoluta favoritserier. Den är enormt jobbig att se, men har integritet, konsekvens och ett urstarkt persongalleri – hur ofta det än rensas i det. Det är fascinerande och förskräckande att räkna efter hur många, eller få, som är kvar från den första korta säsongen. Och långt ifrån alla av de som stupat längs vägen har fallit offer för zombies.
Att levande människor kan vara värre än döda bevisar säsongsstarten med sådant eftertryck att flera tittare säkert valde att hoppa av där.
"That's not going to happen", svarar stillsamt en till utseendet harmlös person när ett hjälplöst offer för hans hemska men ack så logiska planer försöker förhandla. Okej, nej men visst, då har han själv valt konsekvenserna – kan man som tittare med ohöljd hämndlystnad konstatera när det smäller. En halvt försvunnen karaktär gör återentré under magnifika former när de två första avsnitten utgör något av det mest spännande som någonsin har gjorts för TV. Nog sagt om det.
Om säsong två var relativt statisk finns det numera ingen brist på manusmässiga möjligheter. Delar av det spridda sällskapet träffar en skara med ett äkta Syfte i en till synes meningslös värld. Michael Cudlitz (från bland annat "Band of Brothers") och den någorlunda högfungerande autisten Eugene tillför hopp och behovet av svåra val.
I en kuslig passage finner gruppen tillfällig fristad i en kyrka vars enda hyresgäst – prästen själv – uppenbarligen har en del att tampas med på den själsliga fronten. Men vad? En slags trygghet, men givetvis behäftad med problem, erbjuds också i form av ett sjukhus där några andra av våra vänner ofrivilligt hamnar. Det är rätt makalöst hur mycket som ryms i den femte säsongen, för detta är bara ett mellanspel på vägen mot ännu mer tillspetsade situationer.
Mot slutet introduceras ett intressant läge med både bekanta och nya förtecken. En respektingivande kvinna med skärskådande blick och något fantastiskt att erbjuda säger sig behöva just människor som de. Värvningskampanjen som föregår erbjudandet har också klara poänger. Men vad döljer sig bakom? Långsiktig trygghet eller en ny fälla? Eller är det något annat än lömska motmänniskor som ska skapa problem den här gången? Något måste väl ändå gå fel? För utan problem, vad vore då "The Walking Dead"?
Total tillit är inget som ligger för det här gänget. Nöjet i att se Carol spela harmlös hemmafru är bara ett av trumfkorten i den här avslutande passagen. Ett långt finalavsnitt, med sedvanligt starka men även rörande inslag, lyckas med att både överraska och ge den där blandningen av hopp och oro som ständigt lockar mig tillbaka till vad som har vuxit till den definitiva zombieapokalypsen.
© Anders Lindahl2015-08-23