The Walking Dead, säsong 3 (2012)
Den med fängelset och guvernören
I två ofta starka säsonger har det med all önskvärd tydlighet fastslagits att zombies (också kända som "walkers" och "biters") blivit en majoritet av befolkningen och vill äta vanliga människor, men också att det är ett problem som kan överlevas. I alla fall om man aldrig sänker garden. Och kanske hittar ett fängelse att skydda sig i. Eller en samurajsvärdsvingande tjej med neutraliserade vandrare på koppel att ty sig till. Eller en till synes välfungerande småstad där de skapat sig ett liv igen mitt i apokalypsen, under en gänglig och lite mysko guvernörs ledning – med hjälp av en gammal bekanting från allra första säsongen. David Morrissey som guvernören ger Andrew ”Rick" Lincoln en dust om titeln 'Mest övertygande amerikan spelad av en engelsman' (och låter som låtsasjänkare förvillande lik Liam Neeson).
Inledningen av säsong tre är spännande och händelserik men lite enkel. Var är mervärdet? Men sex avsnitt in har dramatiken och modet att servera riktigt vassa scener övervunnit alla mina invändningar. Etablerade karaktärer har här lika få överlevnadsgarantier som herr R.R. Martins skapelser och ändå envisas man med att hoppas att alla resterande ska få överleva serien ut.
Det är ganska märkligt med en serie som så skyggt följer amerikanska tv-regler om naket men glatt detaljvisualiserar mosandet och sönderhuggandet av zombies, inklusive en effektiv snabbjustering av en 'vandrare' i form av armborttagning och tandutslagning. När de levande skadas eller dödas håller man faktiskt igen lite, rent visuellt, enligt vad som känns som ett principbeslut.
En viss stolthet kan skönjas i kärngruppens vetskap om att de är ena riktiga hejare på att döda zombies. Eller, den kan åtminstone skönjas hos serieskaparna, som med synbar fröjd iscensätter långa sekvenser där de vandrande döda med pistol, armborst, kniv eller andra tillhuggen mejas ner. Tonvikten läggs allt mer på långa verktyg som brukas med stor effektivitet men mindre känsloyttringar än under ogränsrensning.
Här påminns vi också om att människan är människans varg. "Jag hade glömt hur de levande kunde vara", reflekterar ungefärligen någon vid ett tillfälle. Det blir inte så lite "Lost"-känsla när olika grupperingar, där alla representanter inte så lätt låter sig sammanfattas som onda eller goda, hamnar på kant med varandra istället för att välja det självklara valet: samarbete i en extrem situation. Och med 'på kant' menar jag 'i krig'.
Dessa ingredienser och platser ger tillsammans goda förutsättningar för kvalitativ zombiespänning och serien levererar därefter. Det blir en sådan där serie man inte bara respekterar utan slukar. Vilket i mitt fall inte skett med exempelvis "Mad Men", "Orange is the New Black" och en del annat lovande och kvalitativt.
Unge Carl får växa upp snabbt och Chandler Riggs, som alltmer ser ut som en miniversion av Josh Hartnett, känns faktiskt trovärdig som kanske 12-nånting-grabb som pricksäkert och utan större minspel avpolletterar zombies vid behov och snart nog påtvingas ännu tyngre plikter. Några nattsvarta förutsägelser från farsan i säsong två infrias här, tidigare och mer drastiskt än till och med han befarat.
Det blir också alltmer tydligt att man i denna osköna värld väljer lojalitet gentemot en grupp och alltmer släpper den gamla civilisationens principer om allas lika värde. Olika grupper smälter inte självklart samman när de möts utan låter misstänksamheten råda. Den gamle Rick skulle aldrig ignorera en ensam människa som skriker på hjälp. Här stannar han bara till på tillbakavägen för att plocka upp den dödes ryggsäck. Och där många faktiskt samlas på ett ställe blir det inte så himla fint det heller.
Det är också nu som jag för första gången tänker att titeln handlar lika mycket om de icke zombifierade som om bitarna. Alla är de, på sätt och vis, vandrande döda.
© Anders Lindahl2015-08-23