Calvary (2014)

Gripande galghumor med Gleeson

- Jag hatar dig inte alls. Men du har ingen integritet. Och det är det värsta jag kan säga om någon.

Prästen på landet har vi sett i många skepnader under filmhistorien. Katolska, protestantiska, även ortodoxa med jämna mellanrum. Förebilder eller avskräckande exempel. Eller, som ofta i svensk film, allmänt lealösa mollusker utan ryggrad eller märkbar personlig… just det, integritet. Men katolske fader James verkar själv har en del av den varan. Kanske mer än vad hans lokala församling förtjänar. I den mån det kan kallas en församling. Någonstans längs den irländska kusten vakar han över sitt kapell och tar regelbundet emot de sinsemellan oerhört olikformade och oliktänkande bygdebornas bekännelser, såväl utanför som inne i biktbåset. Just där inne i det förmodat allra heligaste blir han i filmens första scen hotad, bokstavligen till livet, av någon. Vet han vem? Kanske. Vill han, får han, bör han dela med sig av den informationen till någon annan, rentav polisanmäla händelsen?

Eftersom det inte handlar om någon som berättat om sina redan begångna brott, utan tvärtom förannonserar sina intentioner att begå ett, skulle han kunna göra det, men att reda ut sådana detaljer och till varje pris jaga den skyldige är inte första prioritet för fadern, ej heller huvudsyftet med ”Calvary”. Enligt den upprörda rösten i båset har prästen en vecka kvar att leva. Lämplig tid och plats är redan föreslagna. Så vi får följa denna livsavgörande vecka dag för dag, medan James interagerar med omgivningen angående deras respektive aktuella upplevelser. Långtifrån alla är troende. Inte alla respekterar honom. En del ser inte ut att respektera sig själva särskilt djupt heller. Mitt i allt får han besök av sin dotter. Jo, han har en sådan. Prästämbetet åtog han sig efter att ha blivit änkling. I bakgrunden finns ett eget alkoholberoende, som han nu bearbetar främst genom att undvika starka drycker. Dottern har depressiva tendenser, svårigheter med sina egna relationer och bär på en besvikelse över att fadern försvann ur hennes liv när modern redan gjort det.

I övrigt har James att dagligen konfronteras med andras ifrågasättanden av hans tro och den kyrka han tjänar. De uppdagade övergreppen som skakat om katolska kyrkan globalt är en ständig röd tråd i filmen och den direkta orsaken till hotbilden mot huvudpersonen. Han har inte personligen gjort sig skyldig till något, men någon måste betala priset för det som den anonyme aggressören en gång utsattes för. Men samhället, med dess till synes fåtal invånare är ändå en provkarta på universella problem och medföljande frågeställningar som kan förekomma överallt i världen. Misstänkt kvinnomisshandel, dödsolyckor och diskussionen om det finns någon rättvisa i det som sker, den omåttligt förmögne men ändå uppenbart olycklige mannen som gömmer sig bakom en aura av likgiltighet, den nästan aggressivt ateistiske läkaren som ser ett kall i ett provocera prällen så ofta och mycket som möjligt med sina egna insikter om alltings brist på mening. Med mera.

Hur ska en film som ”Calvary” mest rättvisande genreplaceras? Vad är det för en sorts historia och vad vill regissören/manusförfattaren John Michael McDonagh uppnå med den? Enklast är väl att definiera den som ett drama med fokus på livets tyngre sidor, men trots allt med humorn nära till hands. Det är en realistisk livssyn som lyser fram, med öppningar för egna tolkningar och medveten avsaknad av säkra slutsatser. Och med en definitiv öppenhet för att kunna sluta hur som helst. Är det ett ödesdrama som bara kan leda fram till en punkt, eller finns det flera alternativ som vore lika logiska och tillfredsställande? I en dialog med dottern framhåller fader James det som han ser som den kanske viktigaste, och mest underskattade dygden; förlåtelsen. Det låter inte särskilt originellt, men filmhistorien är full av människor som har svårt med det. Och den här berättelsen är inget undantag. Vår hjälte/antihjälte i centrum utsätts för flera frestelser och är inte fullkomlig, men i grunden är han av allt att döma ingen dålig människa, utan vad många skulle kalla en god. Om det finns några sådana. Men hans omgivning har alltså ofta svårt att värdesätta hans insatser. Och frågan är om de kommer att upptäcka det innan det är försent. Därom håller jag själv tanden för den där berömda tungan.

”Calvary” håller ett makligt tempo, men rör sig stadigt framåt, och de existentiella uppgörelserna ackompanjeras av intagande naturpanoraman varvat med mörklagda scener inomhus och ett smakfullt melankoliskt musikurval. Brendan Gleeson, the one and only, gör en sådan roll som han varit menad att göra någon gång i livet (vilket man kanske kan säga om flera roller han gjort, men ändå). Med andra ord den kämpande fader James. Aidan Gillen (sluge Baelish i ”Game of Thrones”) är slug och cynisk här också, medan Kelly Reilly (”Sherlock Holmes”, andra säsongen av ”True Detective” med mycket mera) odlar en påtaglig personlig kemi med Gleeson i rollen som hans dotter.

Slutintryck: ”Calvary” (ett begrepp som motsvarar det vi brukar kalla Golgata) är ofta galghumoristisk, men lika ofta gripande och ibland rent gudomligt bra.

© Johan Lindahl
2015-08-22

Originaltitel: Calvary
Irland/Storbritannien, 2014
Regi: John Michael McDonagh
Med: Brendan Gleeson, Kelly Reilly, Aidan Gillen, Chris O'Dowd, Dylan Moran, Isaach De Bankolé, M. Emmet Walsh, Marie-Josée Croze, Domhnall Gleeson, David Wilmot, Orla O'Rourke, Owen Sharpe, Gary Lydon, Killian Scott

Genre: Drama, Religion/filosofi
Hemmabio: 2015-07-13

Sök