100 Code (2015)

Bristfällig produktion med dunkel dragningskraft

Det är mycket som inte fullt ut klaffar med internationella samproduktionen ”100 Code”. Och ändå tillräckligt med - var det ”guilty pleasure”? - för att hålla vårt hushåll (alltså min fru och mig själv) kvar säsongen ut. Konceptet och utförandet är ibland direkt dumdristigt, men ståtar samtidigt med ett kufiskt, motsägelsefullt underhållningsvärde.

Några tidiga negativa reaktioner från kritikerhåll väckte nyfikenheten. Skulle detta visa sig bara vara allmänt svårsmält ur ämnessynpunkt, eller taffligt utfört, eller både och? Systematiskt opererande seriemördare i Sverige? Ingen nyhet i fiktiva sammanhang (trots bristen på en uppsjö av verkliga förebilder, vilket vi egentligen borde vara tacksamma för) men upplägget här är om möjligt ännu mer spekulativt och tillspetsat än vanligt, och blir inte mindre komplicerat eller konvoluterat (om det ordet finns på svenska) längs vägen. Logiken är verkligen inte den viktigaste ledstjärnan. En röd tråd med blomsterdekorerade mordoffer följs av en annan, som leder vidare till en tredje… Och bakom allt står uppenbarligen en mystisk medborgare med endast initialer som ledtråd och med hemvist på ’det mörka nätet’, cyberrymdens undervegetation där allt viktigt egentligen händer…

Två poliser från två olika länder som tvingas samarbeta är inte heller en helt ny idé. En del av sevärdet i ”100 Code” är i alla fall tänkt att bestå i de interna sammandrabbningarna mellan ännu ett omaka par i branschen. Dels amerikanen Conley, en man med djupt liggande personliga trauman bakom sig, kroniska sömnsvårigheter samt genuin ovilja att låta andra köra bil när han själv kan göra det bättre. Och slipper bli åksjuk… Och så den svenske veteranen Eklund, nybliven änkling med självdestruktiv men på många områden kreativ tonårsdotter och ett eget litet bibliotek av hemligheter. Hur slår det ut?

Till att börja med: Dominic Monaghan (”Lost”, ”Sagan om ringen”) slår oss kanske inte spontant som en naturlig badass cop med dödsföraktande drag, men trots sin mer reguljära fysik och medföljande associationer till hobbitar och nerdekade rockstjärnor i bagaget lyckas han relativt övertygande med sin uppgift. Och han får tala sitt eget språk. Till skillnad från de svenska skådespelarna i samtliga scener där Monaghan medverkar. De ibland alltför stapplande accenterna bidrar till att sänka intensiteten och den eftersträvade auktoriteten i flera dialoger. Vissa klarar av det bättre än andra, men inte minst Michael Nyqvist är påfallande mycket bättre när han får hålla sig till sitt eget modersmål.

Det blir ofta så här med samproduktioner över gränserna. Kompromisser. Språkförbistring. Brist på en enhetlig stil och känsla, något riktigt hållfast att grunda sig i som helt enkelt saknas. Trovärdig känns ”100 Code” sällan eller aldrig. Engagerande? Trots allt i vissa stycken. Kuriositeten, den egna nyfikenheten på vad de ska ta till för oväntade grepp eller mystiska mordmotiv i nästa avsnitt, håller mitt eget intresse uppe. Kanske mot bättre vetande.

Vad serien tillför genren på längre sikt är förmodligen ett starkt begränsat arv. De försöker i alla fall ta ut svängarna och kasta in alla ingredienser som ligger inom räckhåll på köksbänken. Oavsett om de smakar bra ihop eller inte. Vacklande, snubblande, slirande och störande. Men med en viss dragningskraft det möjligen inte finns några intellektuellt godtagbara skäl till. Synden suger, eller? Som sjön.

© Johan Lindahl
2015-08-01

Originaltitel: The Hundred Code
Sverige/Tyskland, 2015
Regi: Bobby Moresco Andreas Öhman Lisa James-Larsson m fl
Med: Michael Nyqvist, Dominic Monaghan, Felice Jankell, Charlotta Jonsson, Danilo Bejarano, Kristoffer Berglund, Peter Eggers, Hedda Stiernstedt, Roisin Murphy, Christian Svensson

Genre: Kriminalfilm, Thriller, TV-serie
Teman: Snutserier

Ingår i följande teman

Sök