The Theory of Everything (2014)
Inspirerande förfall
Han är en tönt men knappast fullständigt försagd. Den unge Stephen Hawking tokcyklar med polaren till partyt där han presenterar sig för en tjej som intelligent ateist som vill hitta teorin som förklarar allt, varpå de fyllekonverserar hela kvällen. En ganska levnadsglad akademiker i 60-talets England. Men dans är ett fenomen han nöjer sig med att iaktta.
Tills han blir tillsammans med Jane, den där tjejen från festen. Konststudenten med de obefintliga choserna faller utan större drama för snillet och hänger med rätt fint i hans tankegångar även om hon ser världen lite annorlunda.
När livet är som mest lovande börjar kroppen krångla. När läkaren vänligt presenterar domen (två år till kanske) är hans första fråga om hjärnan kommer fortsätta funka.
- Ja, men ingen kommer veta vad du tänker, blir ungefärligen det lågmält skräckinjagande svaret.
Någon fortsättning med Jane föreställer han sig inte i sin bitterhet men hon har andra planer. Allting till trots blir det både bröllop och barn och rentav en doktorstitel, alltmedan hans rörlighet inskränks. Och de där två åren han skulle leva blir fler och fler.
Det är en fint gjord film, med fina människor filmade i varma färger, mer ett klassiskt övervinna motgångar-drama än ett djuplodande utforskande av hans vetenskapliga rön. Fyllefirande med det gamla gänget, omvälvande men hyllade teorier om svarta hål och barnalstrande aktiviteter (som hör till "ett annat system"), inget är omöjligt för ett geni med någon som älskar honom vid sin sida. Och det okynniga leendet funkar längre än det mesta övriga. Det är onekligen inspirerande.
Jane får dra ett tungt lass, dock, och maken är lite sen att fatta allvaret. I mötet med en ung änkeman tillika kyrkokörsledare får filmen ett tillskott av dynamik och möjlighet att dryfta de teologiska frågor som Hawkings forskning oundvikligen tangerar. Det är också här som filmen verkligen lyfter från välgjord biopic till intressant drama. Det är en både självklar och komplex situation som uppstår när goda och välmenande människor med synnerligen mänskliga känslor försöker hitta en väg. Somliga scener är proppade med halvt outtalat drama. Men hur det hela utlöper är faktiskt ganska överraskande.
Filmen berättar bland annat om hur Stephen skriver sin berömda bok (efter att även rösten berövats honom), men det är Janes bok som ligger till grund för James Marshs eleganta filmatisering och det här är förstås lika mycket hennes berättelse. Berättelsen om en ung kvinna som gör ett svårt val och tar konsekvenserna, motgångarna såväl som glädjeämnena. Och den berättelsen är också inspirerande.
Felicity Jones fina rolltolkning kommer oundvikligen lite i skuggan av Eddie Redmaynes Oscarvinnande dito. Det stigande kroppsliga förfallet och det därmed allt smalare registret att spela med hanterar han galant. Det är verkligen just den sortens prestation som verkar gå hem hos juryn, men den klichén kan gott få ny näring i det här fallet. Klart grabben ska ha en guldgubbe!
© Anders Lindahl2015-07-25