Whiplash (2014)
Bästa jazztrummisfilmen på år och dag
Trumstuderande Andrew Neiman (Teller) kommer från en familj av begåvningar, men inte inom musiken. Med Paul Reiser som ensamstående överhuvud lär de sig att sträva och excellera, men Andrew tar det längre. Han är en intressant figur. Bräcklig men kaxig, fullständigt fokuserad.
"Whiplash", betitlad efter ett synbart svårspelat musikstycke skrivet av Hank Levy, är en snyggt fotad och tekniskt driven film, lika fokuserad som sin huvudperson. Här slösas inte mycken tid på skoltidens övriga sociala eller praktiska inslag. Den rara första dejten med tjejen i biokassan följs senare av Andrews noga genomtänkta besked att det inte finns plats för henne i hans planer. För han ska bli Stor. Som Buddy Rich. Sedan är det musik och psykologisk kraftmätning för hela slanten.
Fletcher (J.K. Simmons) bossar över flaggskeppsbandet på fiktiva men Julliard-artade elitmusikskolan Shaffer Conservatory. Som vore det marinsoldater han fostrar, tuktar han med allt ifrån ironi till skäll och örfilar. Och en och annan slängd stol. Han spelar ut konkurrenterna mot varandra och ser till att ingen känner sig säker på sin plats. Men älskar troligen musiken lika mycket som sin prestige och sina helsvarta stassar och kan visa påfallande mänskliga sidor. En stund. Ännu en fantastisk roll från Schillinger i "Oz" och pappan i "Juno".
Att Fletcher hetsar eleverna i sin jakt på perfektion är en sak. Helt uppenbart delas dock besattheten av de han hetsar. Inte minst Andrew som efter en dramatisk bilkrasch fortfarande bara tänker på att komma i tid till en avgörande spelning. Han tränar tills händerna bokstavligen blöder.
Destruktiv besatthet av konsten är alltså temat för dagen, och det fanns uppenbarligen en lucka att fylla strax bredvid "Black Swan", för "Whiplash" känns lika fräsch som kontroversiellt klassisk. Man kan samtidigt hitta paralleller till två andra medtävlare om bästa film-Oscarn: "Birdman" och "Foxcatcher". Vilket amerikanskt filmår det har varit!
Musikaliskt känns det som om klassikerna här tolkas på ett sätt som kan bli de definierande moderna versionerna i folköron, som soullåtarna i "The Commitments" eller Neville Marriners Mozart-tolkningar i "Amadeus". Men vad vet jag? Jazz var aldrig mitt bästa ämne. Bland jazzkännarna har mottagandet varit blandat, vilket säkert också har att göra med den musikaliska miljö som här presenteras. Mina blygsamma efterforskningar ger också vid handen att jazzälskare kan ha diametralt motsatta åsikter om Andrews ikon, Buddy Rich.
Den gamla Don Ellis-versionen av titelspåret är utan tvekan mildare än här, i alla fall, vilket nog är talande. Metallica-låten med samma namn är något hårdare, vilket kan låta lite irrelevant. Men faktiskt påminner filmen mig om den precision och det brinnande fokus som många av min ungdoms musikhjältar delade med filmens huvudpersoner.
Vart kan det leda? Mot en final lika logisk som överrumplande och rent ut sagt magnifik. Vad ska man tycka? Det finns inget facit. Men jäklar vad det svänger.
FOTNOT
Här är ett tio minuter långt ljudklipp där Buddy Rich skäller ut sitt band. Varning för otroligt mycket svärande.
© Anders Lindahl
2015-07-06
DVD / Blu-ray
En kortfilm, som i praktiken är en tidig scen ur långfilmen, är ett av mervärdena på BD-versionen. Kommentarsspåret med JK och regissören verkar också lovande.
Originaltitel: Whiplash
USA, 2014
Regi: Damien Chazelle
Med: Miles Teller, J. K. Simmons, Paul Reiser, Melissa Benoist, mfl
Genre: Drama, Musikfilm
Svensk biopremiär: 2015-02-06
Hemmabio: 2015-06-29
Relaterat: Black Swan (2010)
