Kingsman: The Secret Service (2014)
Extra allt. Mest på gott.
Manner maketh a man.
I den hemliga säkerhetstjänst som döljer sig bakom en städad skrädderifasad är oklanderliga manér och gentlemannamässighet en dygd. Särskilt i samband med kommande våldsamma konfrontationer. ”Eggsy” passar inte riktigt in i ramen. Men hans hastigt och brutalt bortgångne far begick en gång en synnerligen osjälvisk, altruistisk akt som inte har glömts bort av Harry Hart, alias agent Galahad. Så chansen uppstår att bryta upp från de tröstlösa kvarteren där han bor med sin mamma änkan och hennes tämligen otrevlige nye karlslok.
Det är en rätt snobbig organisation det här, som nykomlingen mycket riktigt påpekar. Men de sysslar trots allt inte bara med att uppehålla en passande klädkod, utan när det krävs även med att rädda världen från undergång. Ja, regissör Matthew Vaughn har som ett av sina manifesta ärenden att hylla förebilden 007. Och då framförallt ’den gamle’ James Bond. Blinkningarna dit i ”Kingsman” är fler än jag orkar räkna. Det ska vara överdrivet, lite lagom löjligt uppblåst och skurken ska sträva efter världsherravälde och ingenting mindre anspråkslöst. Samtidigt är det här 2000-talet och tempot är ett annat, relationerna män och kvinnor emellan en aning förändrade och inte minst har ultravåldsfaktorn ökat exponentiellt sedan, säg, ”Goldfinger” eller ”Diamantfeber”. Här finns scener där Vaughn (som låg bakom ”Kick-Ass” häromåret) formligen förlustar sig hämningslöst i sammandrabbningar mellan gentlemän och damer som absolut föredrar att fäktas framför att illa fly. För att inte tala om upplösningen, där man snarast satsat på ett klassiskt Bond-slut i kubik. Inklusive mer ocensurerad replikföring än som skulle varit accepterat i genren för några årtionden sedan.
En ansenlig del av handlingen kretsar också kring träningsprogrammet, där en grupp konkurrerande kandidater slåss om chansen att bli den nye Lancelot. Jo, visst leds det här sällskapet av en ’Arthur’, men sammanträdesbordet är faktiskt fyrkantigt och inte runt. Under tiden som den processen pågår, är en framgångsrik entreprenör och föregiven filantrop på väg att ta över världen med hjälp av erbjudanden om gratis internet till alla, parallellt med förtroliga möten där världsledande individer blir invigda i hans plan för att bekämpa klimathotet. Några nappar på kroken, såsom en skandinavisk statsminister, medan en likaledes nordisk prinsessa protesterar högljutt på svenska och blir en av många celebriteter världen över som plötsligt försvinner spårlöst. Samuel L. Jackson spelar filmens onda geni, som själv är ytterst kräsmagad och överlåter alla konkreta våldshandlingar åt sin väldrillade och vältränade assistent Gazelle (Sofia Boutella), utrustad med välslipade Blade Runner-skenor där benen tros ha befunnit sig tidigare.
”Kingsman” tillhör en tradition där
overkill är ett adelsmärke snarare än skällsord och där den torra humorn är tänkt att avväpna de flesta idéer om att ta allt på för stort allvar. Det är möjligt att det blir för mycket av allt också, och den här typen av akrobatisk action riskerar bli repetitiv, men Vaughn & Co har tillräckligt många äss i rockärmen att hala fram vid behov för att inte filmen ska fastna i tristessträsket eller bara stäva ut på likgiltighetens hav. Colin Firth är också rätt man att leda oss genom det illmariga infernot som den synnerligen brittiskt behärskade och samtidigt excentriskt explosive agent Galahad. Unge walesaren Taron Egerton får så småningom utökat ansvar som nye rekryten Eggsy och han är naturligtvis ingen Firth (eller Moore, Connery eller Craig) än. Men som Kingsman-folket säger om hans rollfigur i filmen; jag ser potential.
I övrigt är fightsekvenserna rappt koreograferade med påfallande grad av råhet, som man kan reagera på eller acceptera som en del av paketet. Personligen imponeras jag bland annat av en del mäktiga masscenerier och det lätt staccado-artade, stympade sättet att återge manfallet inte minst under filmens möjliga höjdpunkt i ’egentligen alldeles för mycket’-avseendet, som tilldrar sig i - en kyrka. Inte vilken kyrka som helst, utan säkerligen inspirerad av exempelvis en ökänt hätsk församling i amerikanska södern som gjort sig globalt omtalad för sina ”God hates fags”-kampanjer och andra illustra tilltag. Men ändock. Hur mycket allvar filmen vill klämma in mellan raderna vad gäller sådant som klimatkrisen och hatiska sekter är svårt att svara på, men det här är av allt att döma framförallt menat som en hyllning till en gammal inarbetad genre med äventyr, dubbelspel och gladlynta överdrifter som signum. Med extra allt. Och som sådant klaffar det på de flesta punkter.
© Johan Lindahl2015-07-04