The Ninth Gate (1999)
Stilistisk deckare med jobbigt slut
Det var ett tag sedan vi såg någon schysst film om djävulen. "Omen" och "Exorcisten" verkade höra 70-talet till och sedan dess har vi knappt sett en skymt av den fallne ängeln på vita duken. Tappert försök dock av Gabriel Byrne i "End of Days" som kom ungefär samtidigt som den här filmen men som knappast rönte stora framgångar.
Jag råkar vara väldigt förtjust i filmer om djävulen och därför har jag alltid varit lite nyfiken på den här rullen av gamle ojämne kämpen Roman Polanski och premissen lovar mycket. Johnny Depp spelar "bokdetektiven" Dean Corso som får ett uppdrag av fanatiske djävulsboksamlaren Boris Balkan som spelas av Frank Langella - möjligtvis samme Frank Langella som spelade Skeletor mot Dolph Lundgrens He-Man i "Masters of the Universe". Balkan har en bok som uppges vara en kopia av en bok som självaste djävulen skrivit och som bara finns i tre exemplar och Dean Corso skickas ut för att forska huruvida boken är äkta eller inte. Boken ska dessutom ha makten att locka fram Hin Håle själv. Naturligtvis är även andra ute efter den värdefulla boken, bland andra Liana Telfer som spelas av överskattade Lena Olin och en katt och råttalek runt Europa tar sin början.
Istället för att gå in på det väntade skräcktemat tar boken härefter en vändning mot ett sorts "film noir" upplägg med de klassiska detektivinslagen. Filmen så här långt håller dock en hög klass, den fördummar inte åskådaren och ger ledtrådar i precis rätt mängd så att man själv sitter och klurar på lösningen i samma takt som Johnny Depp.
Filmen är lite långdragen och innehåller en del övertydlig produktplacering men håller som sagt var spänningen uppe och en reko final hade säkert lyckats hålla antalet russin på en relativt hög nivå. Filmens sista kvart är dock det största antiklimax jag någonsin varit med om. Visserligen gillar jag öppna och symboliska slut men det här är nästan löjligt. De logikluckor som uppstått i historien täpps aldrig igen, men istället för att låta åskådaren lista ut sitt eget slut framträder här en obegriplig sörja av bilder som verkar lösryckta och ihoprafsade för att överhuvudtaget lyckas knyta ihop historien. Vad jag menar är att sista kvarten inte har mycket att göra med resten av filmen. Möjligtvis har den litterära förlagan till filmen mer svar och slutet kanske känns mer belyst om man plöjt igenom boken men jag som inte gjort det står fortfarande helt nollställd.
Jag ger filmen en svag trea, för de hyfsade skådespelarprestationerna, och spänningen som filmen ändå erbjuder i två timmar innan den drar iväg och får mig att känna mig som ett pundhuvud. Se den gärna och maila era uppfattningar om slutet till mig, för trots att jag anser mig vara en ganska klok filmbetraktare med god förmåga att analysera symbolspråk i film, så gör slutet på "The Ninth Gate" mig bara frustrerad och förbannad. Det verkar som om jag kommer få vänta länge innan en bra film om djävulen skrämmer upp mig igen.
© Johan Hultgren2000-04-15