Game of Thrones - säsong 5 (2015)

Fruktansvärd finish efter förhållandevis försiktig inledningsfas

I snart fem år har vi väntat. Alltså, vi har ju sett dem sticka upp sina stendöda men ändå skrämmande livfulla trynen med ojämna mellanrum, företrädesvis i de snötäckta landskapen norr om muren som skärmar av den föregivet ’civiliserade’ delen av kontinenten Westeros från ’vildingarnas’ land norr om. Alltid en lysande idé, murar. Där finns gott om historisk inspiration att hämta, vilket säkert hade något med George RR Martins idé att göra när han skrev de där böckerna, som fortfarande inte har nått sitt slut, men som en försvarlig del av TV-seriens publik bygger sina förväntningar och förkunskaper på. Hittills har den gruppen haft ett försprång, men i och med denna femte säsong sägs avvikelserna från det skrivna ordet vara så många och betydelsefulla att viss panik börjat breda ut sig i bokläsarlägret. Eller överdriver jag, lite lagom skadeglatt? Jag som i skrivande stund orkat med ungefär 70 sidor av den första boken i sviten och vant mig vid att, som miljoner andra världen över, vara lite allmänt ’lost’ i Martins värld och snällt följt med flödet, från monumentalchock till maximalöverraskning och det andra, inte så mycket mindre dramatiskt potenta som händer däremellan.

Potenta var redan de första minuterna i prologen till det allra första avsnittet i TV-versionen. Där introducerades ju omedelbart de odöda, ’vita vandrarna’ som inte tar några fångar men gärna rekryterar från de nyss avlidna, till den armé som väntas välla in över hela världsdelen i och med vinterns intåg; den långa, långa köldperioden som följer helt andra cykler än de vi är vana vid. Vi väntar visserligen fortfarande på den, men Winter is coming-mantrat, ett begrepp som det tagit sin tid för mig att inse vidden av, börjar klarna en smula nu… Och i en sensationellt spektakulär sekvens där superlativerna inte riktigt vill räcka till, sätter de vita vandrarna slutligen in en förödande attack mot ett mål i norra delen av den värld serien vistas i, en plats där åtminstone en av seriens trotjänare råkar vistas och därmed blir vittne till vad som kan vänta framöver. En försmak. För det här är väl bara början på just den här tråden, bland många andra trådar i den episka väv som kallas ”Game of Thrones”.

Serien fortsätter vara den troligen mest aktivt engagerande och omtalade på den här sidan 00-talets inledning, eller i varje fall innevarande decennium. Och snart sagt själva definitionen av hur dagens TV-klimat är när det är som mest svallvågskapande, när det slukas och smälts, konsumeras och kommenteras på ett globalt forum där miljoner människor gärna delar med sig av sin spontana mening om händelseutvecklingen så snabbt som möjligt. Och där betydelsen av Spoilervarning aldrig kan underskattas. Åtminstone om du inte hunnit se det senaste avsnittet. Eller inte läst böckerna i förväg och tror att de som gjort det är naturligt hänsynsfulla individer i gemen, med andras okunskap att ta med i beräkningen innan man jämför coverversionen med det sanna Evangeliet…

Det är rätt charmigt egentligen. Men samtidigt så seriöst. Allvarligt. Andäktigt intaget och i lika hög grad irriterat när något inte utfaller som förväntat, eller förhoppat. Är det riktigt hälsosamt, detta intensiva intresse som föräras få andra serier och som kan väcka upp andar av alla temperament världen över? Antagligen inte. Men fascinerande i sig. Och serien efter George R. R. ”Aposteln” Martins oändliga romansvit fortsätter också engagera även mig, trots alla dessa avpolletteringar av karismatiska karaktärer (och andra mindre saknade). Och just det, har du inte sett alla de tidigare säsongerna och vill undvika att veta för mycket om vad som hänt fram till nu, bör du sluta läsa här.

Relativt sett är de första avsnitten av den här femte säsongen tempomässigt behärskade och kretsar framförallt kring att återetablera minnesbilderna av vilka de viktigaste personerna är, var de är och vad de hoppas uppnå just nu. Dessutom introduceras några nya betydelsefulla spelare på brädet, med varierande grad av omsorg och akut intresseväckande. En som gör intryck redan från början är veteranen Jonathan Pryce som sektledare i huvudstaden, en man med spartanska seder och en sträng syn på hur synden i staden (det vill säga ganska många populära nöjen) ska begränsas bland hög och låg. Här görs ingen skillnad beroende på din status i samhället, vilket en del högt uppsatta individer får känna på följderna av under ibland förnedrande former. En som ser en möjlig allierad i det delikata intrigerandet vid hovet och stadsstyret är kungamodern Cersei, som hamnat i ett obekvämt läge efter att kvarvarande sonen Tommen blivit kung (i teorin, men kanske inte tydligt i praktiken) och gift sig med den alltid lika charmerande men ofta manipulativa Margaery av huset Tyrell. Men vem kommer att vinna på nya oheliga förbund i den nya ovissa situationen efter patriarken Tywin Lannisters ogina frånfälle i slutskedet av förra säsongen?

The Sand Snakes är tre stridslystna unga damer under överinseende av den lika bittra och hämndsökande Ellaria Sand i det sydliga riket Dorne, där huset Martell fortfarande hämtar sig efter chocken över att den självsäkre prins Oberyn mött sitt öde i envig med den den fruktade, närmast omänsklige ”Berget” Clegane, som inte heller undkom oskadd i en kamp där just självsäkerheten kan ha legat Oberyn i fatet. Men sandormarnas introduktion är skissartad och lämnar flera följdfrågor. Här känns det som om en hel del värdefull information landat på klippbordet och prioriterats bort av utrymmesskäl.

Våra gamla överlevande bekanta har knappast kompledigt. Oäktingen Jon Snow har en alltmer ledande roll vid muren och får fortsätta navigera ett minfält av motstridiga viljor bland nattväktarna. Sansa Stark är allt mer ensam och övergiven men har lärt sig överleva under de vidrigaste förhållanden. Och det blir inte enklare nu. Före detta oäktingen Ramsay Bolton antar alltmer formen som Westeros verklige fullblodspsykopat och spelar en obehagligt framträdande roll under utvecklingsfasen som berörs. Arya Stark är mycket ensam i världen, men anlöper i alla fall en ny hamn och en ny stad med nya möjligheter. Stannis Baratheon tillåts inledningsvis visa mer mänskliga sidor än tidigare och hårdlanseras som en seriös tronpretendent som det faktiskt går att sympatisera med, hans många moraliska brister och sociala skavanker till trots. Men hur länge kommer den sidan av honom att dominera? Tyrion Lannister är på flykt efter att ha gjort sig omöjlig i sin egen släkt, men hamnar på oväntade avvägar på andra sidan vattnet som skiljer de kända kontinenterna åt. Och alltjämt unga och impulsiva, men gradvis mognande drottning Daenerys i åtminstone på papperet revolutionärt omstöpta metropolen Mereen på andra sidan sundet – hur går det egentligen? Det blir mer fart på framställningen ganska fort, och de vanliga kontroverserna i oceanen av kommentarsfält, aktuella artiklar, debattforum och podcaster om serien. Liksom alla parodier och omtänksamma anspelningar som också blommar upp. Något av det bästa i den vägen var väl Coldplays korta fejkdokumentär om skapandet av ”Game of Thrones” i musikalversion, med värdefull medverkan av flera av skådespelarna.

Världen vi lever i har på många sätt kunnat upplevas som mörkare och mer hotfull än vanligt på senare tid, om det är möjligt. ”Game of Thrones” anstränger sig knappast för att ingjuta förhoppningar om människans förmåga och kanske framför allt vilja att lösa konflikter på fredlig väg och med andras väl och ve för ögonen. I alla fall inte de andra utanför den egna klanen eller furstendömet. Kanske just därför fyller den uppenbarligen ett behov. Ibland känns det som om serien tar de värsta sidorna ur historieboken och serverar oss i rent sadistiska syften, eller hur? Och många är vi som fortsätter envisas med att bli behandlade som om vi inte förtjänar någon uppmuntran eller tro på människan. Eller rättare sagt, vi fortsätter hoppas att det ska finnas ett ljus någonstans längre fram i tunneln. Och historien, den verkliga historien (som också kan diskuteras ur sanningshaltssynpunkt och källkritiskt) har ju sådana också. Tunnlar med ljus i.

Behöver världen sådana här berättelser? Många säger säkert bestämt nej. Men det går också att hävda att det ibland är precis vad vi behöver för att förstå oss själva och varför allt är det som det är. När det inte, av mer uppmuntrande anledningar, visar sig vara något bättre. ’En ond värld besmittad med godhet’, eller hur var det filosofen och författaren C.S. Lewis uttryckte det? Någon har i alla fall formulerat någonting i den stilen…

Länge ser den här säsongen ut att vara något mer ordinär än de närmast föregående, men de sista avsnitten här skruvar upp temperaturen (ofta rent bokstavligt) så mycket att man kan undra hur de plötsligt tar slut så fort. Under den sista tredjedelen av säsongen blir allt obarmhärtigt rafflande och ibland nästintill outhärdligt grymt. Det är ju det här som många sägs uppskatta med ”Game of Thrones” - de höga insatserna. Att det handlar om att vinna eller dö. Men att alla inte har makt att ens välja om de vill vara med i spelet. De råkar bara finnas på fel plats eller tillhöra fel släkt. För dem som har mer manöverutrymme kan det räcka med att fatta ett ödesdigert felbeslut för att fallet ska bli hårt. Just detta illustreras extremt tydligt under den här fasen av det ännu inte avslutade eposet; hur de mäktigaste kan sjunka ner i dyn och vederstyggligen hånas, när de inte bokstavligen utplånas. Samtidigt kan de till synes obetydliga stiga i graderna och bli maktfaktorer även de. Men det är inte riktigt lika entusiastiskt framhävt.

Under en del av de tidigare säsongerna har den dramatiska tyngdpunkten legat på avsnitt åtta och nio, medan det tionde varit en förhållandevis avtonande timme, knappast händelselös, men inte av samma samhällsomstörtande status som de närmast föregående intrigerna. Men här kör man stenhårt in i kaklet efter den - relativt sett - långa uppvärmningsfasen. Det är strängt taget inte den starkaste säsongen så här långt, men firma Benioff & Weiss med anhang bevisar med sin förintande finish att de fortfarande har ambitioner utöver det hälsosamt förnuftiga. Det fortsätter vara ett äventyr att följa med på den här färden. Ömsom totalt uppslukande, ibland en smula flanerande när det inte är rent deprimerande. Men jag hävdar nog fortfarande att världen behöver ”Game of Thrones”, om inte annat för att se sig själv i ögonen och inse att vi är kapabla till både det bästa och det värsta och att våra sympatier för och lojaliteter med högst ofullkomliga individer kan skifta snabbare än vi själva anar.

© Johan Lindahl
2015-06-21

Originaltitel: Game of Thrones - Season 5
Storbritannien/USA, 2015
Regi: Michael Slovis Mark Mylod Jeremy Podeswa m fl
Med: Peter Dinklage, Nikolaj Coster-Waldau, Lena Headey, Emilia Clarke, Kit Harington, Aidan Gillen, Natalie Dormer, Stephen Dillane, Liam Cunningham, Carice van Houten, Sophie Turner, Indira Varma, Maisie Williams, Gwendoline Christie, Nathalie Emmanuel, Michiel Huisman, Tom Wlaschiha, Alexander Siddig, Jerome Flynn, Alfie Allen, Iwan Rheon, Iain Glen, Jonathan Pryce, Dean-Charles Chapman, Keisha Castle-Hughes m fl

Genre: Äventyr, Drama, Fantasy, TV-serie
Teman: Game of Thrones

Ingår i följande teman

Sök