År 2014 året hävdades det att ett datorprogram lyckats med Turingtestet, något av verklighetens motsvarighet till Voight-Kampff-testet i "Blade runner". En artificiell intelligens skulle ha lurat mer än 30 procent av domarna i Royal Society att den i själva verket var en trettonårig pojke. Passande nog från Ryssland, vilket kunde förklara en del lite märkliga svar med ren språkförbistring. De första överdrivna rapporterna blandades snart med lite mer realistiska sammanfattningar och frågan om huruvida datorprogrammet Eugene Goostman var först med att vinna imitationsspelet fick väl inget entydigt svar.
Grundkriterierna, om än inte de exakta reglerna för just det här testet, formulerades 1950 av Alan Turing. Kändast är han dock som snillet bakom ansträngningarna i Bletchley Park att knäcka nazisternas kryptering under andra världskriget. Polackerna gav britterna en skrivmaskinsliknande låda med vilken tyskarna gjorde obegriplig kod av sina radiomeddelanden. Knäckte man koden finge man plötsligt veta när och var nästa konvoj ska anfallas, och annan hyfsat relevant info. Ett matematikgeni med obefintlig humor fick förtroendet att bossa över knäckarteamet, sin kantiga personlighet och udda framtoning till trots.
Sant och intressant! Det måste dock sägas att Liksom i "The King's Speech" drunknar det hela ibland i manusdoktoriet. Hur brittiskt anslaget än är (i norsk regi!) passar det utmärkt in i mallen för vad 'Hollywood' ofta beskylls för. De som verkligen kan historien hittar förstås mycket mer att reta sig på, själv reagerar jag på det som känns tillgjort och därmed förstör berättelsen. Var det verkligen en aha-upplevelse på puben som ... Sa han verkligen sådär ...? Den heliga tregångersupprepningen av 'citatet som inspirerande sammanfattar filmens budskap'. Samt sådana där onödigt specifika gissesiffror ämnade att impränta huvudpersonens relevans. Kriget, hävdas det, tog tack vare Turing slut två år och 14 miljoner människoliv tidigare, enligt 'historiker'. Tittarna förstår nog ändå att det han uträttade gjorde enorm skillnad. Men varför skulle manusförfattarna sluta med sådana dumheter när de ändå får Oscars ...?
Men det är bra ändå. Ibland väldigt bra.
Benedict Cumberbatch, med rätta hyllad, spelar ett snille med lika stora skillnader som likheter gentemot paradrollen Sherlock Holmes. Medan hans moderna variant av detektiven själv vet om att han är autistisk har varken Alan eller de runt honom ett ord för vad som gör det sociala spelet svårare. Han är inte heller kaxig så mycket som säker på att han har rätt.
Här finns som synes många teman. Det är lyckligtvis en film som blir bättre snarare än splittrad av att handla om många saker samtidigt. Bland annat om att vara annorlunda på mer än ett sätt. Det andra sättet har de ett ord för, även om det råkar vara olagligt.
Joan Clarke (Keira Knightley) är smartast i gänget och blir både själsfrände och skägg åt huvudpersonen. När hon får veta hans hemlighet blir hon knappast chockad och hävdar att det inte utesluter äktenskap. Samhället har en stramare inställning, vilket filmen bör få bevisa i sin egen takt. Den här vänskapsrelationen verkar i allt väsentligt följa verkligheten och hör definitivt till de intressantaste inslagen.
Det handlar också om maskiners tänkande kontra människors och starten på vad vi nu kallar datorer. Eller 'smarta prylar'.
Det handlar om de oförstående överordnade, personifierade av Charles Dance. Geniet som kämpar i motvind, men i rättan stund får medhåll från sina medarbetare, även de som retar sig på honom.
Och det handlar slutligen om de svåra beslut som måste fattas när man väl lyckats. Hur använda sin kunskap utan att varsko fienden? Hur många kan offras/räddas utan att det verkar misstänkt? Ämnet avhandlas visserligen ganska hastigt, men ger en intressant beska åt bragdberättelsen.
En hel del av detta har tidigare berättats på duken, bland annat i den ganska svajiga "Enigma". I jämförelse här lyser "The Imitation Game" desto starkare.
En bra film är det alltså, mina små invändningar till trots, som lyckas skapa och handla om känslor trots att viktiga huvudpersoner inte beter sig så dramaturgiskt lättjobbat just på känslofronten. Tillbakablickarna till internatskoletiden är särskilt starka och i slutändan är det lika mycket ett personligt drama med tragisk vinkling vi har sett som en hyllning till nördiga krigshjältar vars stordåd hemlighölls i flera decennier.
Själva manicken som ska hjälpa till att avkoda tyskarnas meddelanden kommer vi inte i närheten av att förstå men visst ryser man till när hjulen plötsligt slutar snurra och något äntligen verkar ha hänt. Jag förstår å andra sidan inte iPad-appen 'Enigma' heller. Jag köpte den bara för att hylla den som lagt möda på att koda den. Och Alan Turing, förstås.
Sluttexten säger uttryckligen att Alan tog livet av sig, även om vissa tror att det kan ha varit en olycka. Lustigt nog verkar inledningen på filmen lämna plats just för olycksteorin också, när vi får se honom greja med cyanid. Lite vankelmodigt hanterat.
Originaltitel: The Imitation Game Storbritannien / USA, 2014 Regi: Morten Tyldum Med: Benedict Cumberbatch, Keira Knightley, Matthew Goode, Mark Strong, Rory Kinnear Charles Dance, Allen Leech, Matthew Beard
Genre: Drama, Krig Svensk biopremiär: 2015-01-16 Hemmabio: 2015-05-18 Teman:Andra världskriget