What We Do in the Shadows (2014)

Komisk kvasidokumentär i kiwi-land

Dokumentär? Jovisst, precis som ”Spinal Tap”. Eller en variant av ”Hemma värst” (om någon kommer ihåg den) i kiwi-land. Med en kvartett vampyrer från olika platser och generationer som samsas efter bästa förmåga i en gemensam bostad. De varierar i ålder från 8000 år till strax under två sekler. Ungdomarna (majoriteten, relativt sett) är mer sociala och utåtriktade än åldermannen Petyr. Men att organisera disk och städning kan vara en utmaning i hushållet. Liksom att hitta nya offer att förtära och samtidigt hänga med i vad som kallas hett respektive iskallt i stadens nattliv. Även om vi talar om Wellington, där de alla på något sätt lyckats sammanstråla från Tyskland, Transsylvanien och andra territorier.

Vampyrer som fenomen tycks aldrig gå ur tiden. Kanske överdoserade i populärkulturen på senare år och ständigt i behov av ’nytt blod’ som det gärna uttrycks när någon ny kreation inger en injektion i genren. Som det här, kanske? Varianten är i alla fall mindre vanlig: kvasidokumentären, där de odöda själva berättar om sina livsöden, vardagsbestyr och inbördes relationer. Apropå nytt blod; de här grabbarna kan behöva lite av det, varför några nykomlingar i kretsen introduceras. Som alla klubbar har de aspiranter, men vilka som vill in släpps in? Finns det någon typ av genderpreferens, ett glastak för kvinnor i sammanhanget? Vad finns att vinna på att lära sig lite om nya påfund som TV, SMS och Google? Och hur lämpligt eller olämpligt är det att mucka gräl med förbipasserande varulvar, som dessutom vinnlägger sig om att vårda språket - ”we are werewolves, not swearwolves” - och inte alls är ute efter att bråka i onödan?

Hur ser den sociala etiketten ut på den årliga sammankomsten för odöda varelser i Förtvivlans Katedral? Hur interagerar blodsugarna med zombier och häxor och vad händer om några mindre gästvänliga festdeltagare sniffar sig till att en helt vanlig människa släppts in i salongen och inte är där för att konsumeras gemensamt? Frågorna är många, men filmen klarar att hålla sin konsekventa, trist uttryckt disciplinerade pseudorealistiska och satiriska ton tiden ut, även om det finns en och annan sekvens där skämten inte inte sprakar lika spontant som de faktiskt oftast gör.

”Being Human”, BBC-serien som förenar vampyrer med varulvar och spöken i samma bostad, kommer lätt upp i minnet, men här är betoningen mer konkret komisk. Tragikomisk för all del, med en absurd Pythonsk förkärlek för älskvärda underdrifter och en del oväntat bitterljuv nostalgi när vissa av vampyrerna minns förlorade kärlekar och andra sorgliga skäl till att de tvingats eller valt att emigrera just ner till Nya Zealand.

Har ni sett ”Flight of the Conchords”? Själv har jag bara gjort det i väldigt begränsad utsträckning, men regissören och aktören Jemaine Clement har gjort sig ett namn där och det kan vara en fingervisning om karaktären på humorn. Budgeten har knappast varit på Hollywood-nivå, men i stort sett har han och produktionsteamet använt resurserna rätt snillrikt. Livet på den mörka sidan har sina ljuspunkter.

© Johan Lindahl
2015-05-23

Originaltitel: What We Do in the Shadows
Nya Zealand/USA, 2014
Regi: Jemaine Clement Taika Waititi
Med: Jemaine Clement, Taika Waititi, Jonathan Brugh, Cori Gonzalez-Macuer, Stuart Rutherford, Ben Fransham, Elena Stejko, Jackie van Beek, Chelsie Preston Crayford, Rhys Darby

Genre: Komedi, Skräck
Teman: Vampyrer

Relaterat ur russinbloggen
2019-04-19: Fuskdokumentär om vampyrer - nu i serieformat

Ingår i följande teman

Sök