Micke & Veronica (2014)
Mellanmjölkskomik för mogna människor
Klasskamp. Eller i alla fall inbyggda klassmotsättningar. I komediform. På sommaren. Den svenska sommaren. En ganska oförarglig historia som försöker förarga lite lagom, förföra lite lagom och matchar olika segment i samhället mot varandra för, mestadels, komisk effekt. Förvänta er inga djupdykningar i folksjälen, men visst finns det träffande iakttagelser om hur ett ’typiskt svenskt’ beteendemönster kan se ut, med dramaturgiska blinkningar åt såväl Lasse Åberg som brittiska feelgood-filmer à la ”Notting Hill” et al. Fungerar det? Delvis. Jag faller inte pladask. Inte heller förfasar jag mig igenom de drygt 90 minuterna det tar att nå fram till ett ganska förutsägbart slut. Det finns väl en anledning till den långa kön utanför biografen den där kvällen kring nyår när majoriteten var på väg in till (eller var det ut från?) just den här förväntade kioskvältaren, medan några andra av oss var där för att se något helt annat som råkade finnas på repertoaren samtidigt. Relativt kravlösa svenska sommarfilmer är kanske aldrig så populära som mitt i mörka vintern.
Hon är läkare från en fin släkt. Han är snickaren som först ska ge en offert för en renovering av hennes fashionabla, centralt belägna boning i den kungliga hufvudstaden, för att sedan genom lämpligt, lagom osannolikt sammanträffande bli hennes Blind Date, eller egentligen hennes kollegas Blind Date medan Hon med stort H bara är där för att… OK, ni vet hur det kan bli här i livet. Eller åtminstone i romantiska komedier. Det klickar till. Sedan ska de bara sammanföra sina respektive barn och bit för bit lära känna varandras övriga närmaste familj - i den mån dessa fortfarande finns tillgängliga. De lovar varandra fullständig ärlighet och transparens, men det är givetvis något ingen av dem klarar av att fullfölja hela vägen, av olika mer eller mindre socialt acceptabla skäl. Det mesta tilldrar sig under en sommar på Västkusten, där majoriteten av säsongsbefolkningen tycks tillhöra det sociala skikt som hon, alltså Veronica, tillhör. Vilket är den direkta anledningen till en av hans, Mickes, nödlögner, som i sig skapar vissa förvecklingar men inte så många att man kan bygga en hel historia kring dem. Här krävs flera mindre störande element som tillsammans är tänkta att förse filmen med all funktionell friktion den tarvar. Det fungerar alltså delvis, men inte fullt ut.
David Hellenius och Izabella Scorupco gör väl vad de kan av rollerna de tilldelats; hon mer än han kanske, i kraft av sin förhållandevis bredare skådespelarerfarenhet i ryggen. De respektive barnen som av för manusförfattarna fyndigt praktiska skäl råkar heta Fanny och Alexander, går omgående inte ihop. Framförallt grabben är inledningsvis en riktig liten bortskämd spoling som man nästan önskar en inte alltför allvarlig men sedelärande olyckshändelse för att han ska lära sig någonting om livet, men hur kommer deras inbördes relation att utvecklas? Kommer de att lära sig något nytt och kunna samarbeta när så krävs? Ja, vad tror ni?
Det gäller inte oväntat alla inblandade. De flesta i alla fall. Sammandrabbningarna på kusten ska lyfta upp de sociala spänningarna till ytan och röra om i grytan. Filmens egen puls får en välbehövlig skjuts av inte minst Suzanne Reuters och Philip Zandéns intåg, men i stort lyckas det aldrig lyfta sig över den nivå man kan förvänta sig av förutsättningarna. Det är roligt ibland, några ögonblick av begriplig indignation som nästan får det att bränna till och ge en ytterligare dimension, men det stannar främst vid småspetsfundigheter och smulor från mer geniala komikers generösa bord som brukas med viss vällust men ingen riktig spetskompetens. Mer mellanmjölk åt folket, för all del.
© Johan Lindahl2015-05-10