Third Person (2013)

Mogen film som inte riktigt vet varför den finns

Det här är nog egentligen ingen dålig film. Den bara saknar lite för mycket av det den försöker uppnå för att vara en riktigt bra film. Eller också är den smartare, djupare och visare än vad jag har förmåga att förstå. Jag förstår åtminstone att den vill arbeta sig fram mot att öppna allt fler dolda bråddjup med hjälp av några olika människoöden. Men är de ödesmättade nog?

”Crash” - där slog sig Paul Haggis om inte förr in i det allmänna medvetandet, med en skildring av just ett antal, delvis sammankopplade människors öden och äventyr i Los Angeles, ett ställe där folk i filmens verklighetsbeskrivning ständigt kraschar in i varandra. Här är tonläget mer stillsamt, även om personerna det handlar om visst har temperament. Nu utspelas nästan allt i några europeiska metropoler (med några symboliska avstickare till amerikanska motsvarigheter). I centrum för handlingen står den forne firade författaren Michael (Liam Neeson) som försöker återskapa den flydda magin, samtidigt som han strular med en yngre, attraktiv protegée och aspirerande skriftställare i egen rätt (Olivia Wilde). Men vi möter också en ännu struligare ung kvinna (Mila Kunis) som kämpar för rätten att få besöka sin son ibland, efter en uppslitande separation och ett antal olyckliga omständigheter och ett möjligt brott som hon själv förnekar, men som hänger över henne i allt hon företar sig. Liksom den trulige, lätt arrogante affärsmannen (eller vad han nu egentligen försörjer sig på) Scott (Adrien Brody) som anser att exilen i Italien är ett kors att bära. Men vars nyfikenhet väcks av mötet med en likaledes attraktiv, dock icke heltigenom lättbegriplig kvinna på en bar där hon inte tycks vara heltigenom välkomnad av innehavarna.

Det, och några andra bifigurer som överlag spelas av bekanta nunor låter vittna om att den här filmen minsann är en mogen skapelse av och med välrenommerade och seriöst menande dramaskapare. Och på sätt och vis är den det; mogen och seriös. Men också haltande. Att samla flera historier i en film och väva ihop bit för bit kan vara intressant och successivt allt mer spännande, som i nämnda ”Crash” eller Robert Altmans ”Short Cuts” för att ta några välkända exempel. Men det kan också vara en ursäkt för att inte behöva utveckla någon enskild av de olika trådarna mer än vad inspirationen räcker till för. Utan att direkt uttråkas eller genomgå ett psykiskt trauma av att följa de här parallella spåren, undrar jag lite längre än jag skulle vilja, vad ambitionen egentligen är, vilket stämningsläge som eftersträvas och om det finns en logisk anledning till att de respektive intrigerna tilldrar sig i två olika storstäder och att det verkar alltmer osannolikt att alla verkligen ska komma att ingå i ett naturligt mönster till slut. Jag får väl delvis fel när allt är sagt och gjort. På något sätt hänger de ihop. Men är det helt tillfredsställande och inte bara artificiellt sammanskruvat med hjälp av en sliten gimmick som i sig tar udden av en del av det engagemang man hittills lyckats uppbåda? Jag är inte helt överens med mig själv om vad som var den slutliga punchlinan, poängen.

Fram till dess har det inte om annat varit välspelat, särskilt av Olivia Wilde i en roll som kräver viss volatilitet och oförutsägbarhet. Men den där riktiga fyren under brasan uppenbarar sig inte riktigt. ”Third Person” är som en långsam, lovande uppbyggnad mot ett lurande antiklimax. Som till slut är lite mer förlåtande än jag vågar hoppas på. Men som sagt, är det bara en gimmick, en glimt i ögat, en lek med publiken som andra gjort bättre förr? Kaxiga typer med kommunikationsproblem. Undangömda trauman som styr och hämmar till synes vuxna människor och skapar ständigt återkommande problem. Människor som kanske är ute efter att lura andra men inte vet om de verkligen vill och andra människor som möjligen lockas av att bli lurade, för att det om inte annat sätter lite sprätt på en tilltufsad tillvaro utan överraskningsmoment. En lagom dos sensualism som dock alltid bär spår av saltkorn i sockervadden. Det finns ingredienser att uppskatta i en helhet som, ja, liksom bara saknar något. Det där. Känslan av att filmskaparna själva förstår precis varför de gjort den, kanske?

© Johan Lindahl
2015-05-02

---

Tack till Sony Pictures Home Entertainment för recensionskopia

Originaltitel: Third Person
USA/Belgien/Storbritannien/Tyskland/Frankrike, 2013
Regi: Paul Haggis
Med: Liam Neeson, Maria Bello, Mila Kunis, Kim Basinger, Michele Melega, Adrien Brody, Olivia Wilde, James Franco, Moran Atias

Genre: Drama, Romantik
Hemmabio: 2015-03-23

Sök