The Equalizer (2014)

Denzel dödar igen. Du vet vad som väntar.

Varningsklockorna ringa igen. Eller de välbekanta, välkomna väckarklockorna som förebådar att vår världsvane vän Washington är på krigsstigen och knappast lär låta oss falla i sömn medan korståget mot ondskan pågår. Denzel spelar ännu en man med ’mystiskt förflutet’, en som i det här fallet framlever sina dagar i en synbar ouppseendeväckande lunk såsom anställd på ett större varuhus i en stad som efterhand identifierar sig som Boston. En man som av omständigheterna känner sig tvingad att återuppta sin tidigare identitet, eller i varje fall utnyttja sina gamla yrkeskunskaper för att skipa rätt där orätt råder. Igen. Rent akut provoceras beslutet fram av att se en ung dam i nöd. Igen. Ja, de flesta ”igen” beror säkert på mina (och troligen inte bara mina) spontana associationer till ”Man on Fire”. Att regissören heter Antoine Fuqua och ledde samma veteran till en hyllad insats i en avgjort mindre helgjuten film vid namn ”Training Day” (2001) ger också en fingervisning. Var inte ryska maffian inblandad där också? Det är de nämligen här. Jag sade ju att klockorna ringde. Här finns en kvadriljon klichéfällor att klampa in i och Fuqua brukar av tradition inte lyckas undvika alla.

Action-thriller-genren är hans specialitet, med titlar som ”Shooter” och ”Olympus Has Fallen” att ståta med. Originalitet är inte hans mest påfallande egenskap, men han gör sällan fula filmer. Eller tråkiga. Av dem jag sett, i alla fall (brasklappade han för säkerhets skull). Det här är också ett handfast hantverk, som faktiskt länge ger sken av att inte sätta skjutglädjen i första rummet. Först ska den mystiske Mr McCall introduceras lite lagom, hans alldagliga vardagskneg likaså och därtill den unga, uppenbarligen prostituerade flickan Alina (Chloë Moretz) som han börjar samspråka med på tavernan där han verkar tillbringa alla sina kvällar med någon av en lista på 100 ’böcker du ska ha läst innan du dör’ som sällskap vid kaffekoppen. Han börjar, som uttrycket lyder i somliga sammanhang, känna nöd för den unga. Och inom kort har han skaffat sig en formidabel opponent i en utsänd upprensare från ett slaviskt brottssyndikat, spelad av Marton Csokas (som definitivt inte heller är nybörjare i den grenen, alltså professionella kriminella karaktärer, gärna med östeuropeiskt ursprung).

Till röran kan läggas ett gäng korrupta snutar i Boston. Ja ja, har man läst några Dennis Lehane är det inte svårt att köpa den ingrediensen. Handlingen i stort är det väl däremot inte meningen att man ska behöva betrakta som uttalat realistisk. Vi ser en enmansarmé ta sig an ren oförfalskad ondska och höja insatserna efterhand. Han ger, som han själv ser det, fienden en chans att ”göra det rätta” innan han straffar dem som en hämndens ängel när de inte behagar följa det vänskapliga rådet. Storyn i sig blir mer och mer självklart inriktad mot ett bestämt mål, en given uppgörelse som alla med erfarenhet av den uppsjö liknande filmer som existerar, kan se komma en timme i förväg. Minst. Och med en speltid strax över två tangerar ”The Equalizer” gränsen för hur länge konceptet håller. Men det är välgjort, välspelat efter förutsättningarna, produktionen dryper av rutin och fackmannamässighet i alla detaljer. As these films go… som det brukar heta, så är det en genuin kvalitetsprodukt. Men inte så mycket mer, vilket jag själv inte heller hade förväntat mig.

Filmen har som utgångspunkt en TV-serie som jag bara kan minnas mig ha sett enstaka avsnitt av. Den producerades i alla fall under sent 1980-tal, kallades i Sverige helt enkelt ”McCall” och hade i huvudrollen britten Edward Woodward (1930-2009) som totalt sett hann med ett hundratal roller på stor duk eller TV-skärm, bland annat som den undersökande polisen Howie, utsänd till en synnerligen säregen skotsk ö i originalversionen av ”The Wicker Man”.

Intressant är det här kanske främst som en stilstudie i hur den nu över 60-årige Washington agerar, med samma behärskade beslutsamhet som kollegan från samma generation Liam Neeson närmar sig roller av den här fysiskt krävande sorten. Gentlemannamördare i det godas tjänst (oftast). Påfallande få ålderskrämpor och en markerad fallenhet för att spela under på ett effektivt sätt. Ganska få längre monologer av hjälten, mer av väl uträknad korthuggenhet och intensivt avlyssnande, avläsande av motståndaren. Samt en inträngande blick som vittnar om en kapacitet att åstadkomma stor skada för den som inte faller honom i smaken. Csokas kör för övrigt ungefär samma taktik som hans nemesis och filmen lyckas om inte annat matcha två mordmaskiner mot varandra på ett för genren övertygande sätt.

Det här är deras show. Alla andra är i princip antingen skyddsvärda bifigurer, utbytbara underhuggare och/eller olycksalig kanonmat. Sedan gör Bill Pullman och Melissa Leo två välkomna inhopp, men väldigt kortvariga, i princip komprimerade instrumentella insatser eller enkelt uttryckt cameos. Moretz potentiellt mer innehållsrika roll blir aldrig så utvecklad och närvarande som man inledningsvis kan förledas tro. Men, som sagt, i stort sett är detta ett nästan löjligt lättklassificerat skolexempel på ’vi får vad vi kan förvänta oss. Och kanske vad vi förtjänar’.

© Johan Lindahl
2015-04-13

Originaltitel: The Equalizer
USA, 2014
Regi: Antoine Fuqua
Med: Denzel Washington, Marton Csokas, Chloë Grace Moretz, David Harbour, Haley Bennett, Bill Pullman, Melissa Leo, Johnny Skourtis, Alex Veadov, Vladimir Kulich, Anastasia Sanidopoulos Mousis

Genre: Action, Thriller
Hemmabio: 2015-02-16

Sök