På västfronten intet nytt (1979)
Klassiker i halvklassisk och sevärd tappning
Den inledande stridsscenen ger sken av att strategin är utformad för att så många som möjligt ska dö, med minimal utdelning. Fransmännen och tyskarna turas om att anfalla varandras skyttegraver över det krater- och taggtrådsprydda ingenmanslandet. Lite blodfattigt men ambitiöst, och poängen går fram.
Strax innan har sex vänner presenterats i väntan på urladdningen, med hjälp av huvudpersonen Pauls berättarröst. Han är den konstnärlige drömmaren, en annan ska bli skogsvaktare. De är alla individer, även de som ska bli kanonmat. Det är nog ingen spoiler att säga att alla inte kommer nå eftertexterna levande.
Remarques klassiska bok från 1929 har filmats flera gånger. Den här engelskspråkiga tappningen från 1979, gjord för TV men med viss budget och klippor som Donald Pleasence, Ernest Borgnine och Ian Holm i äldre roller, känns inledningsvis lite stel, men den växer. Det är en episodisk men välgjord film med många ambitiösa sekvenser.
Richard Thomas, kanske kändast för "The Waltons" men med i väldigt mycket mer (såsom ”Det"), spelar Paul genom vars ögon vi ser första världskriget ur soldatperspektiv. Med scener från västfronten korsklippta mot scener från tiden före – idylliska minnen, lektioner där deras lärare (Pleasence) ska fostra dem till att offra sig för fosterlandet och en snabb men effektiv utbildning i krigets konst – ges bilden av en värld före och under kriget som förändrade allt.
Korpral Himmelstoss (Holm) är en träningsofficer i ungefär samma anda som Sobel i ”Band of Brothers". Men får både sitt straff tidigare och återkommer med lite mer värdighet. ’Kaiser' och ’Vaterland' hamras in som heliga begrepp, som om det skulle hjälpa en att inte bli träffad när man gång på gång skickas ut i kulregnet. Veteranen Kat (Borgnine) ser dock igenom de patriotiska flosklerna och är inte rädd att servera sin syn på saken.
Ett möte i en krater påminner på dystraste vis att krig inte bara är farligt, man dödar också andra och ibland kommer den insikten väldigt nära. Det överraskande okomplicerade mötet med tre franska kvinnor gör ytterligare för att mänskliggöra de på andra sidan.
Plats för paus och glädje finns det också. Men mest handlar det om krigets harvande meningslöshet, om hur det förändrar de som tvingas döda och se sina kamrater dö och sargas. Sanningen om kriget finns på sjukhuset, konstaterar Paul under sin egen vistelse på ett sådant. För de som har ”turen" att hamna där. Tjugo unga män från hans avgångsklass tog värvning, berättar han i ett brev mot slutet, och han vet exakt hur många som klarat sig.
Perspektivet är tyskt men upplevelsen känns universell. Bakgrunden till kriget berörs inte alls och det hävdas knappast att den ena sidan skulle ha bättre avsikter än den andra. Första världskriget hade inte de ideologiska undertonerna och de tydliga skurkarna. Europa kastade sig nästan ivrigt in l det, alla sidor lika säkra på att det snart skulle vara över och äran vunnen. Ett komplicerat system av allianser och kolonialistiska gränsdragningar drog in hela världen i ett krig som ingen riktigt insåg magnituden av.
I krigets helvete och den personliga upplevelsen finns det dock många paralleller till den digra floran av WWII-filmer som huvudsakligen fyller filmhyllorna, både hemma hos mig och i verklig eller digital filmbutik. Nykomlingarna som blir allt yngre och mindre tränade. De korta pauserna. Lojaliteten mot de man kämpar tillsammans med och det stigande främlingsskapet gentemot de som aldrig kan förstå. Associationerna går för min del lika lätt till ”The Big Red One” eller ”Band of Brothers” som till ”Ärans väg”. Att berättelsen följer en mall man känner igen beror förstås till stor del på att romanen hjälpt till att skapa mallen. Och på att det värsta med krig är sig likt från krig till krig.
När sista skottet har klingat av, under sorgligt ironiska omständigheter, finns det förstås inget rum att tvivla på budskapet:
Krig är ett jävla skit.
© Anders Lindahl2015-03-31