Fury (2014)
Krigsbrott och stilbrott
Det börjar bra. Dvs hemskt.
Några jänkare försöker få igång sin stridsvagn efter ett slag. De svär och skäller på varandra. En av dem är sårad. Milt uttryckt. Brad, smutsig och nästan ful, dödar en tysk till häst. Tillbaka i lägret håller han masken tills han kommer utom synhåll för manskapet. Då unnar han sig ett kort ångestanfall innan det är tillbaka till gruvan.
Den nyanlände Norman (rutinerade slyngeln Logan Lerman), som egentligen skulle haft ett skrivbordsjobb, bemöts med den i genren sedvanliga kylan. Han får städa sin blivande arbetsplats från delar av föregångaren, bland annat ett halvt ansikte. Att föregångaren eventuellt fortfarande lever ökar inte på charmen.
Lerigt. Elände. Desillusionerade soldater som hatar sitt jobb. Klaustrofobi. Sämre stridsvagnar än tyskarna, som å andra sidan måste skicka ut barnsoldater för att hålla kriget igång. ”Det bästa jobb jag någonsin haft”, som de ironiskt eller i krigsdrabbad uppriktighet upprepar till varandra. Det är i alla fall vår, 1945, och även om det inte känns så, så vinner de kriget. Det är som ett skickligt skildrat utsnitt ur boken "Citizen Soldiers”, Stephen Ambrose osminkade porträtt av tiden mellan D-dagen och Berlin, sett ur ett amerikanskt perspektiv. Totalt luftherravälde men ständiga faror längs vägen.
Sedan blir det ännu smutsigare. Nykomlingen pådyvlas en hård läxa om kriget men försäkrar halvgråtande sig själv att ”mitt samvete är rent". Det här är en film där kriget är fienden. Om vad man tvingas bli för att gå levande ur det. Med lite tur. Om det burdusa kamratskapet men också om det mänskliga offret, även för den som överlever.
Bekanta ansikten flankerar Logan och Pitt på resan in i mörkret. Shia LaBeouf, kallad ”Bible”, är den djupt troende – men långt ifrån pacifistiske – som utan överdrivet tålamod uthärdar de andras provokationer och gliringar. Jon Bernthal är den halvsluddrande skitstöveln, mindre verbal än i ”The Walking Dead” men på många sätt snarlik. Michael Peña är väl den mest svårdefinierbara, men med ett så begränsat manskap hinner han också göra något slags avtryck. Skissartade förblir de dock alla, vilket inte måste vara något fel. Hellre porträtt begränsade till vad nykomlingen får veta än en plötslig berättarröst inslängd i narrativ desperation, som i häromårets ryska soppa "Stalingrad".
Mycket slangigt krigslingo. Skickligt iscensatta strider med några mer sällan sedda komplikationer. Det är visuellt övertygande men relativt avskalat. "Fury" skapar inte en ny genre men kan länge med högburet huvud sälla sig till "The Big Red One", "Pacific" och andra naket uppriktiga skildringar av världshistoriens blodigaste kraftmätning.
Och även kamratskapet har sina gränser. En lång och fängslande scen hos ett par tyska kvinnor i en halvt sönderbombad stad avslöjar spänningar i den lilla gruppen. I samma veva görs processen kort med alla eventuella illusioner gällande gentlemannamässigheten hos majoriteten av våra hjältar.
Men givetvis får Dons lilla stridsvagnsgrupp ett viktigt uppdrag och ”Rädda menige Ryan" blir en om möjligt ännu tydligare jämförelsepunkt. Med bibelcitat och ett skarpt brott mot den tidigare regeln om realism och cynism blir det nu amerikanskt krigsspännande och väldigt välbekant. Och det håller inte riktigt. Lusten att ge de söndertrasade soldaterna något att göra som känns meningsfullt är lika begriplig som klassisk, men det kunde ha gjorts så mycket bättre och mer trovärdigt. Situationen som uppstår kräver en osannolik grad av inkompetens hos anfallarna för att det ska bli kamp av det hela. Varför inte skriva om grundförutsättningarna lite istället och göra det till en övertygande och värdig kraftmätning, om det är huvudmålet?
Det är synd, för man glömmer nästan att det här långa stunder har varit en väldigt bra och rentav modig film.
© Anders Lindahl
2015-03-18
Originaltitel: Fury
USA, 2014
Regi: David Ayer
Med: Brad Pitt, Logan Lerman, Shia LaBeouf, Jon Bernthal, Michael Peña
Genre: Krig
Svensk biopremiär: 2014-10-24
Hemmabio: 2015-02-23
Teman: Andra världskriget
Relaterat: The Big Red One (1980)
Ingår i följande teman
